Reinfeldt kan inte sparka Annie Lööf

LYXMIDDAGAR Allt eftersom skandalen har växt har situationen blivit mer och mer ohållbar. Det som gör den här situationen unik och extra känslig är att Annie Lööf inte bara är näringsminister, hon är också en av Alliansens fyra partiledare och således helt omöjlig för Fredrik Reinfeldt att göra sig av med.

För två veckor sedan avslöjade Dagens Nyheter att Tillväxtverket gjort en rad minst sagt tveksamma val när det kommer till internrepresentation inom myndigheten. I klarspråk – vilket är det språk media använt för att beskriva det hela – har man lagt stora summor pengar på middagar och fester. Resultatet blev oundvikligen att Tillväxtverkets generaldirektör, Christina Lugnet, tvingades lämna sin post. På Näringsdepartementet svor man förmodligen lite över den mediestorm Lugnet skapat, men drog nog samtidigt en suck av lättnad över att det hela till slut hade blåst över. Ända tills det för en vecka sedan uppdagades att även Näringsdepartementet festat för skattepengar.

Jag kan ärligt erkänna att jag trodde att den här incidenten skulle ta några varv i media, men sedan dö ut utan några större konsekvenser för varken Annie Lööf, Centerpartiet eller Regeringen. Det var inte tillräckligt illa för att kräva Lööfs avgång, och då det är långt kvar till valet 2014 hade det hela förmodligen varit bortglömt till dess. Men allt eftersom skandalen har växt har situationen blivit mer och mer ohållbar – nyheter som för en månad sedan som mest hade blivit en notis (som att Näringsdepartementet glömt att skriva ner vilka företagare man gett pengar till inom ett projekt) blir nu löpsedelsmaterial och helsidor.

Det som gör den här situationen unik och extra känslig är att Annie Lööf inte bara är näringsminister, hon är också en av Alliansens fyra partiledare och således helt omöjlig för Fredrik Reinfeldt att göra sig av med. I en enpartiregering hade valet varit enkelt, där hade statsministern gjort sig av med näringsministern på samma sätt som Christina Lugnet fick gå, och problemet hade därmed varit löst. När Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister 2006 fick flera av ministrarna lämna sina positioner efter att det till exempel hade uppdagats att de inte betalt sina tevelicenser – Reinfeldt var hård men rättvis; ministrar måste ha förtroende, och förlorar de förtroendet måste de bytas ut.

Men så är inte fallet med Annie Lööf. För att Lööf ska tvingas avgå krävs det förmodligen att hennes egna partimedlemmar kräver hennes avgång – både som partiledare och som minister. Riktigt så långt har vi inte kommit ännu, men för varje ny småsak som uppdagas kommer vi närmare och närmare den utgången. Till slut behövs det inte ens nya småsaker för att hålla medieintresset vid liv: gamla händelser kan kommenteras av nya personer, gamla parkeringsböter kan letas fram, och tidigare uttalanden kan skapa rubriker. Och allt detta bidrar till att långsamt mala ner förtroendet för Annie Lööf – droppen urholkar stenen, sakta men säkert.

Och idag lät sig Annie Lööf intervjuas av Aftonbladet – hon gjorde en pudel, bekräftade hur slarvigt och fel hennes eget agerande har varit, och ironiskt nog blev detta erkännande ytterligare ett steg närmare hennes avgång. För är det någonting historien har lärt oss så är det att pudlande alltid kommer för sent. Det är först när man förlorat fotfästet man inser att det är dags att lösa problemet innan det går för långt.

Avslutningsvis vill jag bara påminna om att det knappast underlättar för Lööf att hon är ung och att hon är kvinna. Granskningen blir hårdare och besvikelsen bland potentiella väljare och tidningsläsare blir större. Jag tror att de flesta förstår att det inte är Annie Lööf personligen som planerat fester, skickat notan till skattebetalarna eller som förhalat utlämningen av offentliga dokument och därmed brutit mot grundlagen. Men hon är den som har det högsta ansvaret och därför den som får ta smällen för det här.

Det är så svensk politik och svensk media fungerar.