Sverige måste bli bättre på att hjälpa felaktigt dömda

RÄTTSSÄKERHET Fallet Thomas Quick är utan tvekan en av de största rättsskandalerna i Sverige alla kategorier. Men vi måste bli bättre på att rätta till felaktiga domar och kompensera den enskilde. Där ligger vårt grannland Norge mycket längre fram.

Vartefter nya rättsfall uppdagas i vilka felaktiga domar utdömts framstår den princip, orubblighetsprincipen, som idag är den starkaste ledstjärnan för de flesta av Högsta domstolens justitieråd i deras granskning av olika reningsärenden, som en alltmer förlegad princip grundad på en tidigare tro om domstolars och domars ofelbarhet. Detta uppmärksammades under mitten av 2000-talet av den dåvarande JK:n Göran Lambertz som också tog initiativ till en utredning som gavs namnet ”Felaktigt dömda”. Ett utmärkt och lovvärt initiativ då Lambertz i denna kom fram till vissa grundläggande slutsatser utifrån det material som genomgicks av utredningen. Bland dessa kunde märkas att en av de tydligaste orsakerna bakom felaktiga domar var polis och åklagares många gånger bristfälliga utredningar.

Denna slutsats har, sedan Lambertz utredning gjordes, kommit att besannas på ett oerhört tydligt och skrämmande sätt genom den granskning som sedan dess skett avseende de mord som Thomas Quick dömts för och sedemera beviljats resning för ett efter ett. Detta är utan tvekan en av de största rättsskandalerna alla kategorier. Den som på nära håll tagit del av polisutredningar i ärenden med betydligt lägre profil än Quickärendet kan konstatera att bristerna i de utredningar som görs, särskilt i narkotikamål där den misstänkte är tidigare straffad, ofta är mycket stora. Minsta motståndets lag råder och det är mycket ovanligt att någon utredning görs avseende alternativa gärningsmän även i de fall då den misstänkte nekar och kan peka på omständigheter som borde få utredningsmännen att höja blicken.

I vårt västra grannland Norge inrättade man år 2004 vad vi kan kalla ett resningsinstitut med uppgift att ta sig an och granska inlagor och resningsansökningar från människor som anser sig vara felaktigt dömda i brottmål. Resultatet är både glädjande och förskräckande. Mellan åren 2004-2009 beviljades totalt 89 resningar innebärandes att oskyldiga som dömts felaktigt friades och fick upprättelse. Även i Storbritannien finns ett motsvarande institut med mycket likartade erfarenheter som det norska.

Motsvarande antal resningar i Sverige under dessa år är långt mycket lägre och landar på cirka 10 procent av det antal som Norge uppvisar. I verkligheten blir siffran naturligtvis ännu lägre då hänsyn tas till befolkningsmängd och det totala antalet dömda. En fråga som här måste ställas är om någon på fullt allvar tror att våra domstolar är så oerhört mycket mer kompetenta än deras norska motsvarigheter, att antalet felaktigt dömda i Sverige med så stor marginal skulle understiga den verklighet som visats i Norge? När verkligheten visar att en gammal princip som orubblighetsprincipen har spelat ut sin roll så ändrar den kloke på principen. Orubblighetsprincipen kommer annars att förvandlas till orättviseprincipen och att av princip- och prestigeskäl hålla fast vid en princip som i sin praktiska funktion utgör ett oöverstigligt hinder för alla de som defacto är oskyldigt dömda är ett hån mot rättsstatens principer, inhumant och fruktansvärt cyniskt!

Ett humant, civiliserat samhälle och rättsstat kan begå fel mot sina medborgare. I dessa begrepp ligger dock även, att en sådan stat då felen uppdagas, gör sitt yttersta för att rätta till dessa och kompensera den enskilde. I det avseendet ligger vi idag långt, långt efter Norge!