Domen mot Pussy Riot – ytterligare ett steg bort från demokrati och yttrandefrihet

PUSSY RIOT Den politiska popmusiken utgörs inte längre av klasskamp. Sedan discons intåg har popmusiken i allt större utsträckning kommit att handla om identitetspolitik och rätten att vara den som man är. I Pussy Riots fall: rätten att få slippa att leva i ett slutet samhälle styrt och formulerat av män.

8 agusti 2012 och Nadezhda Tolokonnikova, en av medlemmarna i den numera världskända gruppen Pussy Riot, går in i den ryska rättsalen. Hennes näve är höjd i luften.

På hennes urblekta T-shirt står orden »No Pasaran« skrivna, en rad som bland annat användes av brittiska antifacister under trettiotalets mitt. På engelska är det en av kulturens och krigets mest utnötta rader:

They shall not pass.

Det övertygade motståndets fras.

Rättegången mot Pussy Riot – eller skenrättegången, om vi nu ska tala klarspråk – är också mer än en parentes författad av ett land som vänder sig allt längre från bort demokrati och yttrandefrihet.

När domen mot Maria Alyokhina, Nadezhda Tolokonnikova och Ekaterina Samoutsevitch slutligen förkunnades nåddes kokpunkten för den nya form av politisk kultur som under många år har sjudit under ytan.

Vi lever inte längre i en tid då den politiska popmusiken i första hand utgörs av klasskamp. Sedan discons intåg – då konservativa motståndare genomförde organiserade bränningar av discoalbum – har popmusiken i allt större utsträckning kommit att handla om identitetspolitik och rätten att vara den som man är. I Pussy Riots fall: rätten att få slippa att leva i ett slutet samhälle styrt och formulerat av män.

Gay, transa, tjej, religiös minoritet. Det är olika strider, men de kräver alla ett fritt och öppet samhälle. Just därför spelar uppmärksamheten runt domen mot Pussy Riot roll.

Punkgruppen Devos sångare Mark Mothersbaurg kallade för många år sedan discon för en produkt av dåtidens politiska apati. Månne missade han, som så många andra heterosexuella tyckare, den sexualpolitiska sprängkraften i musiken.

En miss som många gör också idag. Som om Pussy Riot eller Lady Gaga bara vore spektakel utan mening för en samling apolitiska nötter.

Men det går inte att blunda för evigt. R&B- och hiphopvärlden förändrades, förhoppningsvis i grunden, av att sångaren Frank Ocean valde att berätta om sin kärlek till en annan man. Den sista droppen som krävdes.

Listan på unga hiphop-artister som hade börjat att hinta om att en annan sexualitet än den strikt heterosexuella var möjlig hade redan innan Oceans utkomst gjorts lång.

Eller, det var en överdrift. Men den kändes lång i jämförelse med den snustorrt heterosexuella uppställning som hiphopen tidigare hade uppvisat.

Rapparen Lil’ B från Kalifornien döpte ett album till I’m Gay. Det fanns föga sanning i den titeln, men den rymde ändå tillräckligt med politisk sprängkraft för att glänta på på dörren. Angel Haze – nästa rappare att stå inför sitt stora genombrott – är född 1991. Hon har länge varit öppen med sin bisexualitet:

Bitches on my dick because I’m also way bisexual/ Bitches on my dick cause I found out I don’t give a fuck.

I Sverige präglas mycket av den mest relevanta samtidskulturen av just den identitetspolitiken. En artist som Min Stora Sorg är queer i ordets absoluta bemärkelse.

Artister som Zhala och Penelope går samma väg. I sammanhanget små namn, men poängen är densamma. Den snart albumdebuterade rapparen Silvana Solo vrider också hon upp relevansen för rapmusiken:

Jag ligger under, jag ser hon är över mig / Jag försöker komma undan men kommer aldrig komma över dig / Och jag älskar hur hon kommer när hon kommer över mig.

I Sverige har musikjournalistiken länge varit präglad av det sena sjuttiotalets punkvåg i Storbritannien. En strömning som också ofta var direkt fientlig mot den betydligt mindre maskulina discon.

Det är också en av anledningarna till att svensk musikjournalistik under lång tid gärna har direktöversatt frasen »politisk musik« med Mikael Wiehes sånger om klasskamp.

Men den översättningen gäller inte längre.

Unga utövare av popmusik har uppenbarligen tröttnat på att tvingas häcka inne i garderoben eller att misskrediteras för sitt kön.

Och bilden av Nadezhda Tolokonnikova som höjer näven i luften är en bild som den ryska regimen aldrig kommer att kunna kontrollera eller ta makten över.