Nödhjälp i krig möjliggör fortsatt dödande

HJÄLPARBETE Att kritisera nödhjälp på den internationella dagen för hjälparbete är naturligtvis som att svära i kyrkan. Likafullt är det nödvändigt. Nödhjälp till fattiga och hungrande människor är idag en miljardindustri som sysselsätter ett oräkneligt antal människor i världens rika länder. Att inte våga problematisera detta är ett intellektuellt svek. Ett svek mot de människor som faktiskt behöver vår hjälp.

Hjälporganisationernas uppgift är att bistå nödlidande människor, men eftersom de fungerar som affärsdrivande företag så måste de också sträva efter att maximera sin vinst.

De måste sälja sitt budskap och till det har de pr-människor som vet att svält orsakad av krig inte genererar lika mycket pengar som svält orsakad av torka. Om det handlar om krig finns det alltid en gnagande känsla hos den möjlige givaren att de som svälter har sig själva att skylla.

När en svältkatastrof drabbade Somalia häromåret angavs därför torka som huvudorsak. Trots att alla som kan det allra minsta om regionen visste att matbristen berodde på kriget.

Hjälporganisationernas pr-folk var snabba att hävda att ingen skodde sig på hjälpen. Men hjälpoperationer genererar enorm affärsverksamhet bland transportbolag, cateringfirmor, säkerhetsföretag och konsulter av alla möjliga. Deras vidlyftiga arvodesanspråk brukar aldrig ifrågasättas. Det betyder att en stor del av de pengar som samlas in går till det som lite kryptiskt brukar kallas logistik och overheadkostnader.

När en hungrig medmänniska får ett mål mat serverat, hur mycket har då den måltiden kostat i form av pengar till flygbolag, hotellnotor för hjälparbetare och löner till biståndskonsulter?

Detta anses vara en ofin fråga. Underförstått så får det kosta vad det vill att hjälpa svältande människor. Men det är fel. Ju högre kostnaden för ett mål mat är, desto färre kan bli hjälpta. Det kan inte vara rimligt att en hjälpoperation alltid måste innebära ett guldregn över privata entreprenörer.

Jag hör journalister säga att det finns en risk med att granska nödhjälp alltför kritiskt. Brister och problem som uppdagas kan ju avskräcka folk från att skänka pengar. Tydligare än så kan väl symbiosen mellan hjälporgan och medier knappast illustreras.

Dessutom är det så att nödhjälp i krig alltid läcker över till de stridande parterna. Om man inte tar det på allvar så sviker man dem som hungrar på grund av kriget. Nödhjälpen blir en resurs som möjliggör fortsatt dödande. Om detta inte redovisas öppet så blir alla som skänker pengar medskyldiga till fortsatt konflikt.

Det går inte att värja sig från misstanken att den internationella dagen för hjälparbete främst är till för att ytterligare förstärka hjälporganisationernas kassa.

De som skänker pengar till nödlidande människor har rätt att ställa krav på redovisning. Hur mycket av den skänkta hundralappen kommer faktiskt fram till den hungrande individen? Det går att räkna ut. Men jag tror inte hjälporganisationerna kommer att göra det frivilligt.