Dallas – du sköna svartvita värld!

DALLAS: Såpan före andra, föregångaren inom den idag så tydliga populärkulturen: en ond, en god och så vidare. Innan serien återfanns denna förenklade, svartvita värld, mest inom barnkulturen. Men när man idag zappar mellan tv-kanalerna en kväll är det som att zappa mellan barnprogram för vuxna – är det då så konstigt att en Bergman-film eller Birgitta Trotzig-bok blir väl tungt att ta till sig?

Ikväll är det nypremiär för tv-serien Dallas. En del av skådespelarna är desamma, nu åldrade men redo med gnistrande leenden och cowboyhattar. Med anledning av den händelsen skrev Niklas Wahllöf igår i DN om hur Dallas kan ha utgjort ett systemskifte i den svenska mentaliteten. När serien kom ansågs det dekadent att flasha med rikedom och dyra smycken och ta sig en stänkare innan middagen, menar Wahllöf. Numera, 30 år senare, är det standard i vissa kretsar och serien framstår inte längre som lika chockerande. Jag tror att Wahllöf har rätt och tror att Dallas kan ha satt även andra stenar i rullning.

Alla karaktärer i Dallas alla är svartvita. Det finns en ond, en god och så vidare. De har en utpräglad egenskap som överskuggar andra personlighetsdrag. På så sätt blir det som tittare lätt att veta vad man ska tycka om de respektive karaktärerna. När man väl vet hur karaktären J.R fungerar, bjuder seriemakarna sällan på överraskningar. Man kan lita på att man har bildat sig rätt uppfattning och får det bekräftat gång på gång.

Svartvita karaktärer och tydliga karaktärsdrag har alltid funnits i barnkultur. I barnböcker finns ofta en mycket ond karaktär, en god, en skojig, en tokig och så vidare. För barn blir det lättare att ta till sig sagan eller filmen. Även i sedelärande berättelser genom tiderna, vars uppgift varit att mana lyssnaren eller läsaren till en viss moralisk ståndpunkt, har man kunnat återfinna svartvita figurer.

Men vuxenkulturen var kanske, innan Dallas, mer komplex än så i Sverige. Jag tror att Dallas var en sorts föregångare inom populärkulturen. Småningom exploderade tv-apparaterna av såpoperor. Dokusåporna, som kom något senare, tycks ha inspirerats av samma sätt att tänka när de castat deltagare till sina program. Maximal spridning på personlighetstyper ger maximal chans till konflikter och spännande uppgörelser. Därför har man sällan kunnat se vanliga personer i dokusåporna. De har varit extrema på ett sätt som de flesta inte är i verkligheten. Och tittaren har direkt vetat vem de gillar och vem det passar bättre att racka ner på.

Man kan se samma tendens inom populärlitteratur för vuxna. Den deckarvåg som svept över Sverige bjuder exempelvis på idel svartvita karaktärer och övertydliga karaktärsdrag. Jag tror att Dallas kan ha varit föregångaren till allt det här. Att det var en enkel metod att anamma, och dessutom bekväm för kulturkonsumenten.

Och just i bekvämligheten ligger min farhåga. Jag tror att det finns en risk med att skämmas bort med svartvita karaktärer i all populärkultur man konsumerar. Risken är att man inte orkar ta till sig mer komplexa tv-program eller böcker. Ibland tänker jag att den risken är ett faktum och att vi lever i dess efterdyningar. Att zappa mellan tv-kanaler en kväll är som att zappa mellan barnprogram för vuxna (med vissa undantag, naturligtvis). Efter trettio sådana kvällar är det inte konstigt om man tycker att en Bergman-film eller Birgitta Trotzig-bok blir väl tungt att ta till sig. Skillnaden mellan verklighetens komplexitet och den kultur man konsumerar blir enorm, men man orkar inte annat. Kalla mig overklighetens folk, men jag är också en produkt av de här tendenserna, jag sitter också klistrad framför Grey’s anatomy – en tv-serie som är full av svartvita karaktärer.

Rubriken på Wahllöfs text i DN var ’Oskulden kommer aldrig åter’. Dessvärre tror jag inte att det gäller enbart våra livsstilar utan också vår kultur.