Utred fallet Quick – men glöm inte fallet DaCosta

FALLET QUICK Att enbart utreda Quickfallet blir bara ett spel för gallerierna. Quickfallet är fullt av bisarra omständigheter, men i grunden är det – precis som da Costafallet och flera andra rättsövergrepp under senare år – ett resultat av systemfel och allvarliga brister i det svenska rättsväsendet.

Jag minns att Claes Borgström intervjuades när han för tolv år sedan lämnade advokatrollen för att i stället tillträda som ny Jämo. Det han skulle sakna mest från den yrkesbana han nu övergav, förklarade Borgström, var den fleråriga och vänskapliga kontakten med sin klient Thomas Quick. I ljuset av det som idag sker i Quickfallet kan det vara frestande att raljera över Borgströms tillgivenhet för den person, som bara några år senare skulle bli en verklig mardröm i hans professionella liv. Men hellre än att raljera bör man nog i stället fundera på om inte Borgström i sin aningslöshet höll fram en av nycklarna i fallet Quick. Sture Bergwall tycks ha en alldeles särskild förmåga att knyta an till personer i sin omgivning för att sedan använda sig av dem för egna syften. Jag hade glädjen att träffa Hannes Råstam för några år sedan, då han just börjat med sin bok och det slog mig under vårt samtal, att även Hannes fick en värme i rösten, när han nämnde Sture Bergwalls namn, som om han talade om någon han lärt sig uppskatta. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Bergwall ju utsett honom till sin biktfader och att de sedan gemensamt lyckats demontera den lögnvärld, som Bergwall så framgångsrikt byggt upp med hjälp av psykologer, polis, åklagare, advokat och domstolar.

Nu rusar fallet Quick i motsatt riktning efter Hannes Råstams tålmodiga och framgångsrika journalistiska granskning. Medietrycket har till slut fått den politiska oppositionen att samlas kring kravet på en granskningskommission. Det talas om en historisk rättsskandal och justitieministern framträder i tv-intervjuer och efterlyser förklaringar till att det kunnat gå så fel. Och paradoxalt nog är detta mycket oroande. Det finns tyvärr en betydande risk för att mediebilden av den vänligt smilande f.d. seriemördaren ska ge politiker och allmänhet intrycket att Quickfallet verkligen är ett helt unikt och mycket beklagligt undantag från hur rättsväsendet fungerar i Sverige. Vi borde vid det här laget veta bättre.

Mönstret är tvärtom fullt tydligt – förutsatt att man vill se det. Låt mig jämföra med ett annat rättsfall, som rättsväsendet hittills velat sopa under mattan. Jag tänker förstås på da Costafallet, ytterligare en historisk rättsskandal, där det finns tre offer. Två läkare som utan bevis värda namnet anklagades för att ha mördat och styckat en ung prostituerad kvinna och som fick sina liv förstörda. Och så kvinnan själv, vars död aldrig utreddes på ett seriöst sätt så att den verklige gärningsmannen kunde gripas.

I båda dessa fall framställdes de misstänkta som förmodade seriemördare.

I båda dessa fall spelade ovetenskapliga s.k. experter och sakkunniga en nyckelroll.

Båda fallen drevs av åklagare som glömde objektivitetskravet och enbart siktade på fällande domar.

I båda fallen fanns en skenande polisutredning, som drabbats av tunnelseende och lagt alla andra spår åt sidan.

I båda fallen fanns dubiösa advokatinsatser, där de åtalades advokater övertygats om sina klienters skuld.

I båda fallen var det personer utanför rättsväsendet som till slut kunde avslöja omständigheter som tidigare mörkats och därmed sätta ljuset på rättsskandalen.

I båda fallen går de verkliga gärningsmännen fortfarande fria.

Och i båda fallen kom samma ursinniga försvar från den sektliknande grupp av aktörer som gjort karriär på mordanklagelserna och som nu fått sin trovärdighet ifrågasatt.

Att enbart utreda Quickfallet blir därför bara ett spel för gallerierna. Quickfallet är fullt av bisarra omständigheter, men i grunden är det – precis som da Costafallet och flera andra rättsövergrepp under senare år – ett resultat av systemfel och allvarliga brister i det svenska rättsväsendet. Om politikerna inte vågar se hela bilden, utan begränsar sitt synfält till det som för dagen ter sig mest spektakulärt, har man försuttit en möjlighet att förbättra och förstärka rättssäkerhet och rättsskydd i Sverige.

Låt oss hoppas att medierna den här gången tar sitt ansvar och i så fall inte låter detta ske obemärkt.