Att hjälpa Grekland ur krisen ligger i vårt egenintresse

<b>EU:S FRAMTID</b> Solidaritet med Grekland är den bästa satsningen också för de länder som för närvarande tycks sitta säkert. Att spela på ett potentiellt sett mycket skadligt utträde ur euron vore att ta en omotiverad och orimligt stor risk. En farlig mix av nationalism, navelskåderi och hybris grumlar nu förnuftet på alltför många håll i Europa. 

Förhandlingarna med Grekland om stödprogrammets fortsatta öde går mot ett avgörande. Efter ett turbulent halvår där reformprocessen störts av två val behöver troligen vissa justeringar göras för att skapa hållbarhet i programmet. Därmed är det dags för övriga EU att bestämma sig. Ska grekerna räddas genom ett reviderat programupplägg, eller ska landet sparkas ut i kylan?

I det läget frodas ”vi-och-dom”-retoriken i de mer stabila länderna inom EU. Medan den egna nationalkaraktären rosas avfärdas grekerna som inkompetenta latmaskar. Självgodheten och fingerpekandet dominerar debatten. Ett grekiskt euroutträde beskrivs som en smidig operation utan betydande biverkningar. Det hävdas att den europeiska ekonomin snart kan komma på fötter igen om bara det odugliga Grekland plockas bort.

Denna nationalistiskt influerade logik är inte bara osmaklig, utan även farlig. Den riskerar att provocera fram en utveckling där alla blir förlorare. Det är självfallet svårt att förutsäga exakt vad som skulle ske vid en ”Grexit”, men i en närmare analys tyder inte mycket på att någon skulle ha något att vinna. Vid sidan av de omfattande förluster som en lång rad europeiska aktörer skulle göra på sina exponeringar mot Grekland talar det mesta för att ett utträde skulle generera en mycket destruktiv period av konjunkturras och finansiell oro i hela Europa.

Även Sverige skulle drabbas. Dels är vi ett extremt exportberoende land med EU som central exportmarknad. Ett konjunkturfall skulle slå hårt mot svenska företag och svenska jobb. Dels har vi en riskfylld kombination av skyhög privat skuldsättning och högt uppdrivna bostadspriser. Även om de svenska bankerna för tillfället verkar stabila är det inte alls säkert att de skulle klara en fas av akut stress på den europeiska finansmarknaden utan dyr hjälp från staten och skattebetalarna.

 I själva verket är det tydligt att solidaritet är den bästa satsningen också för de länder som för närvarande tycks sitta säkert. Det ligger i hög grad i exempelvis Sveriges och Tysklands egenintresse att nu konstruktivt göra de begränsade insatser som krävs för att få det grekiska reformprogrammet på fötter igen. Att spela på ett potentiellt sett mycket skadligt utträde vore att ta en omotiverad och orimligt stor risk.

Till saken hör att dynamiken i och kring Grekland ser lovande ut. För grekisk del har den nya koalitionsregeringen så långt visat att den har brett stöd i parlamentet och att den är redo att göra sin mycket tuffa hemläxa. För övriga EU:s del har Montis och Hollandes inträde på scenen gjort krispolitiken mer balanserad. Den extrema och kontraproduktiva åtstramningsdogmen är nu på väg att bytas mot en vettigare kombination av besparingar och tillväxtsatsningar. Med dessa förutsättningar ligger en fungerande grekisk krishanteringsprocess inom räckhåll.

En farlig mix av nationalism, navelskåderi och hybris grumlar nu förnuftet på alltför många håll i Europa. Det är hög tid att i stället börja tänka klart. För allas bästa.