Tältande studenter – ett resultat av bostadspolitiken

STUDENTBOSTÄDER Det krävs inte några högskolepoäng för att lista ut varför studenter kommer att behöva tälta de kommande veckorna. Investeringsstöden till nya hyresrätter har monterats ned oavsett om sossar eller moderater suttit vid makten, för att slutligen avskaffas helt av den borgerliga regeringen för sex år sedan. 

För något år sedan stod ett tiotal tält uppställda på gräsmattorna utanför Stockholms Universitet under höstterminens första veckor. Det var tillfälliga bostäder för utbytesstudenter som antagits till olika utbildningar på universitetet men vars första bekantskap i den nya staden blev ett stormkök och en blöt sovsäck. Och den här hösten lär fler tält resas runt om i landet. I onsdags presenterade Sveriges Förenade Studentkårer nämligen sin årliga genomgång av bostadssituationen på studieorterna. Rapporten visar att läget förvärrats på flera studieorter i landet – endast tre av 30 studentstäder kan erbjuda ett boende för studenterna inom 30 dagar.

Det krävs inte några högskolepoäng för att lista ut varför studenter kommer att behöva tälta eller sova på liggunderlag i dragiga gympasalar de kommande veckorna. I mer än femtio år drevs en social bostadspolitik i Sverige, som gick ut på att bostaden inte skulle behandlas som vilken vara som helst. Bostadsbristen efter mellankrigstiden skulle byggas bort med en generell bostadspolitik, samtidigt som det fanns en tydlig målsättning om att vanliga familjer skulle ha råd att betala hyrorna i det nya bostadsbeståndet. Men sedan början av 1990-talet har den sociala bostadspolitiken satts på svältkur. Investeringsstöden till nya hyresrätter har monterats ned oavsett om sossar eller moderater suttit vid makten, för att slutligen avskaffas helt av den borgerliga regeringen för sex år sedan. Skattevillkoren har i allt högre utsträckning gynnat bostadsrätter och sedan införandet av den nya fastighetsavgiften är hyresrätten till och med dubbelbeskattad. Från att staten och kommunerna tog ett gemensamt ansvar för att säkra bostadsförsörjningen i Sverige, har man snarare lagt energin på att försöka lämpa över ansvaret på den andre. Och under tiden, har byggandet fått falla som en sten.

Som student får du ett antagningsbesked till den nya utbildningen i juli och någon månad senare förväntas du vara på plats i föreläsningssalen. Då duger det inte att som i Växjö låta bli att bygga en enda ny studentbostad under tio års tid, eller att nöja sig med 86 nya på två år som i Stockholms stad. Men diskussionen får inte stanna vid studenterna. I Stockholms län saknar till exempel hälften av alla unga mellan 20 och 27 år en egen bostad – men långt ifrån alla är studerande. Bland dem som bor i osäkra andrahandskontrakt finns studenter med barn, unga tjejer som springer på timvikariat inom omsorgen och ensamstående som vare sig har råd med de nyproducerade hyresrätterna eller att köpa en bostadsrätt trots att de heltidsarbetar. De har med andra ord en ganska begränsad nytta av fler korridorsrum i anslutning till lärosätena.

Det som måste till i Sverige är ett återupprättande av den sociala bostadspolitiken, och det görs knappast i en handvändning. Men statliga investeringsstöd till både studentbostäder och mindre hyresrätter med pressade hyror skulle vara en bra början, liksom att skattesystemet reformeras så att bostadsrätter och hyresrätter behandlas lika. Kommunerna måste få backning om de inte utformar och följer de riktlinjer för bostadsförsörjningen som enligt lag ska antas av fullmäktige minst en gång per år, men som de ofta högaktligen struntar i att upprätta. Staten och kommunerna måste helt enkelt åter börja se det som en av sina främsta uppgifter att försörja invånarna med bostäder som de både har råd och möjlighet att flytta in i. Det har både ensamstående mammor och tältande studenter nytta av.