Syriens grannländer kan ge stormakterna en örfil

SYRIEN De som kallat sig ”Syriens vänner” i väst och öst har skändligen misslyckats med att hejda våldet där. Nu tycks regionens egna tungviktare börja inse att de måste agera själva för att undvika katastrof. I sitt första verkligt storpolitiska utspel vill Morsi här sätta de strategiska ärkefienderna Iran och Saudiarabien vid samma förhandlingsbord. 

OK. Kan inte stormakterna i FN:s säkerhetsråd komma till skott om vad som måste göras i Syrien så får de mest angelägna grannarna rycka in.

OK. Kan inte Ryssland pressa Bashar al-Assad till förhandlingsbordet så måste Syriens ännu närmare skyddsmakt Iran fås att ta på sig den rollen.

OK. Kan inte USA begripa att även syriska rebeller måste låta vapnen tystna så får deras sunnimuslimska uppbackare Saudiarabien och Turkiet dra i nödbromsen innan det blir för sent.

Ungefär så tycks Egyptens nya president Mohammad Morsi ha resonerat när han beslöt att kasta fram en ny räddningsplan för Syrien vid den alliansfria rörelsens (Non-aligned Movement) 120 nationer starka toppmöte i Teheran torsdag-fredag.

I sitt första verkligt storpolitiska utspel föreslår den egyptiske brödraskaparen Morsi skapandet av en kontaktgrupp för att nå fred i Syrien, innefattande grannländerna Turkiet och Iran samt Saudiarabien och Egypten. Det är ett försök att haka på där FN:s särskilde Syrienmedlare Kofi Annan i somras tragiskt nog misslyckades med att nå enighet bland FN:s stormakter om att få igång en inomsyrisk fredsprocess – även Annan insisterade (mot västmakternas veto) på att också Iran skulle sitta med vid ett regionalt fredsmäklarbord.

Det är ett på flera sätt lika uppseväckande som hoppfullt initiativ. Inte enbart för att utomstående stormakter – Europa, USA, Nato, Ryssland, Kina etc – ställs utanför. Utan också för att de fyra föreslagna medlarmakterna i dag styrs av i någon mening islamistiska regimer: AKP i Turkiet, ayatollorna i Iran, det wahhabitiska kungahuset i Saudiarabien och Muslimska brödraskapet i Morsis eget Egypten.

Minst lika slående är att Morsi här vill sätta de strategiska ärkefienderna Iran och Saudiarabien vid samma förhandlingsbord. Men få Mellanösternbor lär ha missat tevebilderna från när den saudiske kungen Abdullah hövligt satte sig att samspråka med Irans president Mahmoud Ahmadinejad vid ett islamtoppmöte i Mecka förra veckan. Det kan vara en vink om att Riyadh och Teheran trots hårda historiska motsättningar nu har kommit överens om att inte förvärra inbördes konflikter kring Syrien.

Saudiska sunniledare och iranska shialedare må avsky varandra, och båda dessa antagonister strävar efter att bli störst och starkast i regionen. Men kanske såväl iranska ayatollor som saudiska kungligheter börjar inse att ett verkligt storkrig i och kring Syrien, eller ett ännu större iranskt-israeliskt-amerikanskt krig vid Persiska viken om Irans kärnteknikprogram, riskerar att kosta dem och andra inblandade parter mer än det någonsin kan smaka.

Här har den en gång (under kalla kriget) så ärorika alliansfria rörelsen kunnat dammas av och än en gång nyttjas för att försöka hejda väpnade konflikter från att sprida sig bortom all kontroll.

Det innebär inte att de stora syndarna i Syriendramat ströks medhårs vid NAM-toppmötet. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon som (mot USA:s och Israels uttryckliga vilja) dök upp i Teheran och krävde av Iran både att sätta press på Assadregimen och att sluta förneka Israels rätt att existera. Och Morsi fördömde den syriska ”förtryckarregimen som har förlorat sin legitimitet”, samtidigt som egyptiern efterlyste ”en fredlig övergång till ett demokratiskt styresskick” i Syrien. Alltså: inte någon militär intervention utifrån, och inte fortsatt blodigt väpnat uppror.

Om sådana signaler från det alliansfria toppmötet fylls med något slags konkret innehåll kan det innebära att det bästa och nödvändigaste ur Kofi Annans havererade fredsplan ges nytt liv: vapenvila och politiska förhandlingar mellan Assadregimen och den fredliga oppositionen om Syriens framtid.

Det skulle också innebära en örfil åt västliga och östliga stormakters förkärlek att alltid vilja styra om Mellanösterns många krig och kriser i egen strategisk favör. Som en irakisk kommentator sade på torsdagen: ”Teheranmötet kan bli en början till dialog för att regionens konflikter ska lösas av regionens egna länder och regeringar”.