Fördomar i vården är ett hot mot transpersoner

TRANSPERSONER  Var femte ung transperson har försökt ta sitt liv. Men det är fortfarande för många transpersoner som inte når vårdteamen. Vi måste ha en transkompetent vård så att patienter tas emot och behandlas korrekt. Därför måste resurserna till utredningsteamen öka.

Sveriges Radio gjorde i fredags en rundringning till landets utredningsteam för transsexuella. Resultatet visar på en ökning av antalet personer som söker sig till utredningsteamen. Utredningsteamet i Linköping pratar till och med om en fördubbling jämfört med för tio år sedan.

Till de sex utredningsteamen som finns i Sverige remitteras personer som har en annan könsidentitet än vad deras kropp återspeglar. Där görs en omfattande utredning och om personen därefter uppfyller kraven så får den diagnosen transsexuell. Det vill säga personen känner sig som, och därmed är, kvinna men har en manlig kropp och manligt personnummer – eller tvärtom. Den som har diagnostiserats som transsexuell har rätt till könskorrigerande vård. Denna vård kan bland annat bestå av hormonbehandling, borttagning av hårväxt samt operation av bröstkorg och könsorgan.

Vi tycker att det är väldigt positivt att fler transpersoner når utredningsteamen och den könskorrigerande vård de erbjuder. Vi vet att bland transpersoner är den psykiska ohälsan mycket utbredd. Ungdomsstyrelsens rapport Hon Hen Han från 2010 visar bland annat att så många som var femte ung transperson har försökt ta sitt liv. Att få tillgång till den könskorrigerande vård som utredningsteamen erbjuder är för många livsavgörande, något som vi ständigt hör exempel på från våra medlemmar.

Vi är övertygade om att anledningen till att fler söker sig till utredningsteamen är att transpersoner och könskorrigering har blivit synligare i samhället och media. Fler känner till att det finns könskorrigerande vård och information om hur du kommer i kontakt med utredningsteamen är mer lättillgänglig. För tio år sedan var det inte lika lätt att hitta bra information på nätet och färre inom vården visste var de skulle hänvisa de personer som sökte ett utredningsteam.

När vi i RFSL Ungdom för fem år sedan startade projektet Transformering fanns det ingen sammanställd information om transidentitet och könskorrigerande vård. På hemsidan transformering.se finns numera samlad information om trans och kön. Där finns också en lista med kontaktuppgifter till utredningsteamen och en beskrivning av hur du går till väga för att hitta rätt i vårdsystemet och få möjlighet till könskorrigerande vård. Vi vet att vår hemsida och dess stödfunktioner gjort att fler transpersoner som behövt vård har kommit i kontakt med utredningsteamen.

Men vi vet också att det fortfarande är många transpersoner, som har rätt till vård, som inte når teamen.

Många fastnar hos fördomsfulla eller okunniga psykiatriker på allmänpsykiatriska mottagningar. Även om en ber om att få sin remiss skriven så vill psykiatrikern själv göra en utredning innan den skickar remissen. Detta trots att det endast är de sex utredningsteamen som ska göra transutredningar och ställa diagnos.

Att det är långa väntetider i samtliga steg av vårdkedjan gör att vissa fått vänta fyra till sex år från första kontakten med vården tills personen får den behandling som den är i behov av. Väldigt få transpersoner känner till sina rättigheter. Informationen om vilken vård en kan få och var den finns måste bli mer lättillgänglig. De långa väntetiderna och den otillgängliga informationen slår extra hårt mot unga. Under puberteten och tidig vuxen ålder formas kroppen efter det biologiska könet, en process som inte kan göras ogjord. Ju tidigare den könskorrigerande vården kan sättas in desto bättre resultat ger den och personen slipper en obehaglig kroppslig utveckling som många gånger är startskottet för en sämre psykisk hälsa.

De som söker vård för att deras situation är ohållbar, men inte vet vilken transvård som finns, måste helt förlita sig på att vården skickar dem rätt. Vårdpersonalen ska berätta om de behandlingsmöjligheter som finns och hur vägen dit ser ut, men på grund av den låga transkompetensen inom stora delar av vården lämnas ofta transpersoner utan information och korrekt behandling.

Även bland dem som nått fram till utredningsteamen finns många berättelser och exempel som visar att den könskorrigerande vården måste utvecklas på flera områden. Många transpersoner vittnar också om att vårdprocessen är mycket påfrestande och att en måste vara kapabel att driva på sin egen process, att en själv måste veta vad nästa steg är, informera vårdpersonal om den vård de ska ge och tjata sin till den första remissen. Något som inte ska behövas och långt ifrån alla transpersoner är kapabla att göra.

Ingen av dessa exempel på vanliga händelseförlopp är acceptabla och det kan aldrig accepteras att en vård som personer är i behov av görs så otillgänglig. Vi måste ha en transkompetent vård så att patienter tas emot och behandlas korrekt. Utredningsteamen måste också ges möjlighet att ta emot det ökade antalet transpersoner som söker vård samt förbättra den vård som erbjuds. Därför måste resurserna till utredningsteamen öka.

Vi har länge arbetat för att transpersoner ska ha verklig tillgång till den vård de har rätt till. Nu är det dags för vårdsystemet och dess finansiärer att göra detsamma.