Har svensk moralism dödat William Petzäll?

MISSBRUKSVÅRD Föråldrad moral går före forskning i svensk narkotikapolitik. Därför kan en av världens främsta vårdapparater fortsätta att avvisa missbrukare med dödliga sjukdomar. Att en cancersjuk skulle få samma bemötande är omöjligt att föreställa sig. Det skriver Björn Fries, apropå riksdagsmannen William Petzälls tragiska bortgång och morgondagens Debatt.

”Tyvärr har vi semesterstängt och tar inte emot nya patienter under sommaren”. Det beskedet har jag blivit informerad om att riksdagsledamoten William Petzäll möttes av då han förtvivlat sökte hjälp för sitt opiatberoende och sin ångest i Varberg för några veckor sedan.

Som väl de flesta känner till dog han i lördags. Dödsfallet var sannolikt en följd av missbruket samt utebliven vård och behandling från samhällets sida. När William Petzälls död blev känd utbröt en storm av ilska och indignation, bland annat på de sociala medierna, mot våra uppenbara brister i missbruksvården.

Men även politikernas passivitet i frågan upprörde debattörerna.

Det faktum att vår ansvariga minister, Maria Larsson (KD), låtit Gerhard Larssons utredning med 88 konkreta förslag om bättre missbruksvård, ligga och samla damm i snart ett och ett halvt år irriterade många.

Jag har sällan sett så många engagera sig i en fråga.

Ett dödsfall är alltid en fruktansvärd händelse. Men ska man försöka hitta någonting uppbyggligt i den personliga tragedi som drabbat William Petzälls familj är det att missbruket fick sådan synlighet under helgen.

Nu är det vardag igen, debattinläggen blir färre och färre. Snart är det lika tyst som vanligt i missbruksfrågan. Politiker och ledande tjänstemän i såväl Hallands Varberg som i riksdag och regering kan pusta ut för den här gången. Trycket på att modernisera och utveckla missbrukspolitiken mattas av. Från officiellt håll kan man fortsätta lågprioritera frågan, både vad gäller tillgänglighet, resurser och innehåll. Ideologier och moralism kan fortsätta slå undan kunskap och beprövad erfarenhet på många ställen i landet. Vissa kommuner och landsting kan obehindrat spela Svarte Petter om ansvaret för enskilda klienter med livshotande sjukdomstillstånd.

De svårast sjuka missbrukarna kommer även framöver att bestraffas med uteslutning ur behandlingsprogrammen för att ”de visar symtom på den sjukdom de söker vård för”. Allt det här gör vi i Sverige – trots att det är urusel hushållning med såväl människor som samhällsekonomin. Vi gör det också med en drygt tjugoårig kunskap om att risken för dödsfall ökar många gånger om när missbrukare exkluderas från behandling och nekas effektiva vårdinsatser. Därför har vi en situation där ett land med en av de främsta sjukdomsapparaterna i världen kan avvisa missbrukspatienter med dödliga sjukdomar med besked om intagningsstopp under sommaren.

Kan ni ens föreställa er samma besked till en cancersjuk vårdsökare?

Mer än en person dör varje dag av narkotikamissbruk i Sverige. Många av dem skulle kunna ha räddats genom lättillgänglig och kunskapsbaserad vård. I helgen var det William Petzäll som drabbades. Det väckte ilska och engagemang några timmar. Jag hoppas ändå att Williams död inte ska vara förgäves – att hans bortgång ändå kändes hela vägen till vår paralyserade regering och passiva opposition.

Till alla William Petzälls kolleger i riksdagen: Visa missbruksfrågan den uppmärksamhet den förtjänar.

Vi är nästan en miljon svenskar som berörs av beroendeproblem. Missbruket kostar oss runt 150 miljarder kronor varje år. Kanske borde vi då kunna ha öppet under sommaren och förbjuda intagningsstopp för livshotande sjukdomar? Kanske är det dags för Maria Larsson att lägga ner moralismen – och istället lyssna till forskningen och lägga ett lagförslag om en bättre missbruksvård?