Utan mystik blir kungahånet meningslöst

FALSKMYNTAREN De fejkade mynten som häcklar kungen är ett briljant konstverk – som lever på sin gåtfullhet. I eftermiddag ska den anonyma konstnären träda fram. Men det bästa falskmyntaren kan göra för att fortsätta kittla oss är att inte dyka upp på sin egen presskonferens, skriver Pål Hollender.

Vem blir inte glad av att läsa om de förfalskade mynten med texten ”vår horkarl till kung” som är i omlopp i Sverige? Vilket oerhört lyckat utomverksligt konstverk det blivit. Med utomverksligt menas att själva objektet eller fysiska presentationen av konstverket har mindre betydelse – verket får sitt innehåll först i kontakten med sin omvärld. Om man vill göra ett konstverk som består av ringar på vattnet, så är det effektivare att skapa en liten sten och slänga den i vatten än att försöka återskapa vattenringarna i sig.

Mynten är en sådan sten.

De förfalskade mynten har fungerat som ett briljant konstverk. Med minimal insats har upphovsmannen nått maximal effekt. Det är lockande och mystiskt. Det är olagligt och roligt. Verket har allt. Alla vill skriva om det och varje gång de gör det tvingas de upprepa upphovsmannens mantra: ”vår horkarl till kung”, gång på gång. Verket har satts i rullning och administreras, sprids och växer genom medierna och alla som därefter har lust att diskutera det. Det finns bilder på de fysiska mynten, men det hade inte ens behövts. Jag har inte sett ett enda av mynten, men jag förstår exakt ändå.

Lika lite har jag behov av att möta upphovsmannen eller få veta vem det är. Tvärtom.

Risken är att konstverket faller platt om upphovsmannen ger sig till känna.

Om du av någon anledning gillar att mediedrevet går (och det är väl egentligen bara konstnärer som har anledning att göra det) så är det sämsta du kan göra att ge ”den fullständiga intervjun”. Så fort en enda tidning eller tevekanal publicerat den fullständiga historien, så är verket dött. Verket lever ju utanför själva objektet. Och för att det ska kunna leva vidare krävs att det fortsätter att avhandlas och diskuteras i media.

Om upphovsmannen nu ger sig till känna för att få sola sig i uppståndelsen han mycket framgångsrikt skapat så är risken att han gör både sig själv och verket en stor otjänst.

Medierna älskar obesvarade frågor. Medierna älskar att publicera en nyhet med obesvarade frågor för då vet de att de kommer få publicera en nyhet till så småningom, nämligen svaret på frågan. Och så länge de väntar på det, kan de ställa fler och fler frågor. Ett konstverk som de förfalskade mynten är en självgående nyhetsmaskin. Och medierna älskar att få stora mängder av billiga spaltmetrar ur en och samma grundnyhet. Men om vi nu får svaret på vem han är så stannar nyhetsmaskinen.

I värsta fall är det en excentrisk rättshaverist som dessutom eventuellt är dålig på att formulera sig kring sitt verk. Den enda räddningen vore om det visade sig vara en superintressant person i något annat avseende som stod bakom, prins Carl Philip till exempel. Då skulle nyhetsmaskinen hosta på ett tag till.

Huruvida upphovsmannen är konstnär eller inte spelar ingen som helst roll. Det han gjort fungerar som konstverk på ett sätt som många konstnärer bara lyckats drömma om. Tvärtom är det spännande att inte veta något om upphovsmannen. Vi vet redan det mesta om själva mynten. Nu väntar media på att få ”avslöja” vem upphovsmannen är. Och sen är det… slut.

Upphovsmannen sägs var på väg att göra sitt stora framträdande på konstmässan Supermarket i Stockholm senare idag. Mitt råd är: gör det inte!

Det bästa han kan göra för att verket ska fortsätta att vara intressant är att inte dyka upp på sin egen presskonferens.