Ett ideologiskt krig hjälper inte missbrukarna

MISSBRUKSVÅRD Det finns ett enormt utrymme att förbättra missbruksvården. Det arbetet måste börja med att se varje narkoman som en individ och inse att svensk beroendevård behöver en mångfald av behandlingsalternativ, skriver Gudrun Schyman och Lotten Sunna (FI).

Riksdagsledamot William Petzälls död var ovanlig. Den var ovanlig för att den gav ansikte och röst åt en annars ofta undanskymd och politiskt tandlös grupp. Han hade ambitionen att lyfta och belysa drogberoendes situation och villkor i Sverige i dag och han hade egna erfarenheter av samhällets oförmåga att möta och ge denna ”besvärliga” grupp adekvat hjälp. Vi som nu skriver har också egna erfarenheter.

Vad vi nu efterlyser är en konstruktiv debatt  utan ideologiskt låsta positioner och där vi slipper dogmatiska proklamationer om att den ena eller andra metoden är den enda sanna vägen. Människor är individer och varje enskild individs drogberoende ser ut på sitt vis. Ingen enkel lösning passar alla. Om man ser på den forskning som finns är val av metod av underordnad betydelse. Personens egen motivation och hens relation till den som behandlar är däremot en avgörande faktor.

Vi måste alltså problematisera den narkomanvård som ges idag. Låt oss konstatera:

* Det tar för lång tid att få hjälp. Många dör eller tappar sin motivation längs vägen.

* Narkomaner är besvärliga. De följer inte uppsatta regler och som en konsekvens av det dör de som blir utskrivna från både substitutionsprogram och från drogfria behandlingshem.

* Substitutionsprogrammen har skapat en illegal marknad som gör att rättsläkarna idag ser fler dödsfall med subsitutionspreparat som metadon och subutex inblandat än med heroin.

* Många unga narkomaner har aldrig ens provat heroin, utan börjat sin karriär med legalt utskriva preparat som hamnat på gatan.

* Många drogberoende behöver flera behandlingar, ibland med olika metoder, innan de kan lämna sitt missbruk. Det måste få ta tid!

Svenska Brukarföreningen visar gärna upp exempel på de narkomaner som fått ett liv de är nöjda med, med hjälp av substitutionsbehandling. Det är helt sant. På Anonyma Narkomaners 25-årsjubileum för två veckor sedan firade över 2000 beroende sin drogfrihet. Också det är en sann bild.

Men alla de andra då? De som tog återfall på återfall och till slut inte orkade gå tillbaka till ett tolvstegsmöte en gång till. Eller alla som inte höll sig till reglerna i substitutionsbehandlingen och skrevs ut med ett skriande beroende av en medicin de inte längre kan få? Vad gör vi med alla dem?

Konflikten mellan läkarnas medicinskt betingade sätt att bemöta ett drogberoende och socialsekreterarnas psykosociala utgångspunkt är gammal. Men ett ideologiskt krig gagnar inte den missbrukare som lider och som behöver hjälp idag.

Vi hävdar att det finns ett enormt utrymme att förbättra missbruksvården. Det arbetet måste börja med att erkänna bristerna i de egna metoderna, se fördelarna med andras metoder, se varje narkoman som en individ och inse att det är en mångfald av behandlingsalternativ svensk beroendevård behöver.