Sveriges politiker bär ansvar för Williams död

MISSBRUKSVÅRD Jag vill inte dela ut någon skuld här. Samtidigt känner jag att landets politiker bär ett kollektivt ansvar – inte bara för Williams död, utan för hur missbrukare behandlas i Sverige över huvud taget. Vi måste ompröva grunden för svensk narkotikapolitik, skriver Annika Petzäll inför kvällens Debatt.

Williams sista tid var svår. Han sökte substitutionsbehandlingen i Falkenberg. De skriver inte ut metadon där – bara subitex, som han testat tidigare och som inte funkat lika bra som metadon. Men han tänkte att om han kom med i behandlingen kunde det kanske ändå blockera suget efter andra droger.

Helst hade han velat komma till Stockholm eller Ullåker i Uppsala, som han visste har de bästa klinikerna. Men då behövde han vara skriven där, och det hade lett till att han blivit av med sin övernattningslägenhet i Stockholm och varit tvungen att gå igenom den svåra processen att skaffa en annan. Med tanke på hans skick var William och jag överens om att det inte var en bra idé.

Han var väldigt hemmakär, och jag stöttade honom så mycket jag kunde.

När jag nu ställer upp i Debatt är det för att jag verkligen tror att vi måste omvärdera grunden för svensk narkotikapolitik. Missbrukare betraktas som kriminella. Men de är människor med en dödlig sjukdom.

Vad de behöver är behandling och hjälp.

När William sökte vård i Falkenberg sa de att det inte var någon idé. Väntetiderna är för långa på sommaren. Vi förklarade att läget verkligen var akut, sköterskan beklagade men sa att det helt enkelt inte gick.

Det var ju inte hennes fel.

Nyligen fick vi höra att ansvarig läkare hade varit sjukskriven i tre månader, utan att ha ersatts av en vikarie. Det kanske också är en förklaring till att missbruksvården i Falkenberg gick på sparlåga.

Den sista tiden var det bara väntan – och ringa, ringa, ringa. Som vi ringde!

Vi ringde Stockholm. Vi ringde Ullåker. Vi ringde till och med till riksdagen, för att fråga om det fanns något sätt att lösa detta så att William kunde behålla sin lägenhet i Stockholm och ändå komma in på vård där. Det hade ju varit en toppenlösning. Men det gick inte.

Det var inte långt kvar tills hans vårdgaranti skulle träda in efter tre månader – i så fall skulle han kunnat få vård på annat håll och fortsätta vara skriven i Varberg.

Nu blev det inte så.

Det känns så fruktansvärt grymt och onödigt att det inte finns ord för det.

Man kan tycka att William själv borde ha förstått att räddningen kanske fanns inom räckhåll. Om han bara kunnat stå ut lite till.

Men missbrukare fungerar inte rationellt. Många säger att han var så hoppfull, och jag trodde själv någonstans att det skulle lösa sig. Samtidigt hade vi det känsligt hemma, i och med min nervsjukdom. Den natten han var så orolig var jag inlagd på sjukhus. Han var så sjuk själv, men just då kunde jag inte vara där.

Min kropp fungerar inte som den ska, den hindrade mig.

Och fanns droger framför hans ögon tog han dem.

Jag vill egentligen inte dela ut någon skuld här. Samtidigt känner jag att landets politiker bär ett kollektivt ansvar – inte bara för Williams död, utan för hur missbrukare behandlas i Sverige över huvud taget.

I det här landet finns det en enda förhärskande policy när det gäller narkotika, och det är nolltolerans. Ingen narkotika överhuvud taget. Men alla klarar inte det, så är det bara.

Folk dör under tiden. William är bara en av alla som gått under av missbruk i Sverige – mer än en varje dag.

Vi måste helt enkelt inse att det finns människor som inte klarar sig utan medicin. Narkomani är en sjukdom. Och vad gör vi? Vi kriminaliserar den.

Vad hjälper det en sjuk människa att bli betraktad som kriminell? Vad hjälper det en opiatmissbrukare att bli skickad på ett 12-stegsprogram anpassat för alkoholister?

Det måste finnas alternativ!

William gick igenom 12-stegsprogrammen två gånger. Det hjälpte inte.

Sanktionerad metadonbehandling fick han aldrig. Men det går ju att lösa på Plattan, om man säger så. Han köpte metadon illegalt. Hela hans värld upptogs av detta. Han kunde säga ”nu har jag för tre dagar” eller ”nu har jag för sex dagar”.

Hade han för sex dagar var han nöjd för stunden.

Men i en behandling måste du förändra dosen, och hans problem var att det inte fanns särskilt gott om metadon på Plattan, och att han behövde ha en högre dosering. Han behövde en riktig behandling.

Han hade inga kompisar kvar. Inga vänner i Sverigedemokraterna heller längre.

Jag upprepar vad jag började med. Vi måste omvärdera nolltoleransen som grunden för svensk narkotikapolitik. Våra lagstiftare driver den till vilket pris som helst. Ideologin går före människoliv.

Det är inte värdigt en modern demokrati. Det är inte värdigt Sverige.