Rätt av Carl Bildt att ministerstyra i rysstvisten

SVENSK-RYSKA RELATIONER Kronofogdens försök att sälja ett hus som ägs av den ryska staten har lett till en kris mellan Sverige och Ryssland. Utrikesministerns agerande har kritiserats hårt. Men i internationella sammanhang förväntas staten ta hela ansvaret. Därför måste olika principer vägas mot varandra, skriver Elena Namli, professor vid Uppsala universitet.

I torsdags sände den ryska tevekanalen RT en intervju med Vladimir Putin, den första efter att han tillträdde sin nya presidentperiod. Intervjun varade 53 minuter och är intressant i flera avseenden. Bland annat svarade Putin på några frågor som rör Rysslands politiska och diplomatiska relationer med Europa.

Vad gäller politiken uttryckte Rysslands president sin förvåning över att de västeuropeiska länderna inte engagerar sig mer i den utveckling som rör utvidgningen av det amerikanska missilförsvaret i Östeuropa. Ännu en gång hävdade Putin att nya missilramper nära den ryska gränsen de facto kommer att hota stabiliteten, och att detta borde angå de Europeiska länderna. Putin kommenterade även vissa diplomatiska kontroverser mellan Ryssland och Storbritannien.

I ljuset av denna intervju är det intressant att fundera över Kronofogdens försök att sälja ett hus på Lidingö som disponeras av den Ryska Federationens Ambassad. En tysk medborgare som har en juridisk tvist med den ryska staten försöker nu köpa ett hus där delar av ryska ambassadens verksamhet ligger.

Jag ska inte fördjupa mig i skilda juridiska turer och olika – både svenska och ryska – domstolsutslag. Vad jag istället vill reflektera över är att myndighetens agerande håller på att orsaka en diplomatisk kris mellan Sverige och Ryssland. Vem som helst kan läsa om den ryska sidans uppfattning om situationen på ambassadens hemsida och förstå att Ryssland inte tar lätt på utvecklingen. Det nämns att i fall av en fortsatt eskalering ska liknande åtgärder vidtas vad gäller Sveriges diplomatiska representation i Ryssland.

När Sveriges utrikesminister Carl Bildt försökte agera för att avvärja krisen genom att kontakta Kronofogden blev reaktionerna starka – som minister ansågs han bryta mot principen som förbjuder en direkt inblandning i myndighetsutövningen.

Detta är riktigt. Men vi måste också tänka på att när svåra lägen uppstår är det sällan en princip som kan åberopas.

Situationen är svår då diplomatiska aktiviteter skyddas av internationella överenskommelser av både rättslig och politisk karaktär. När relationerna mellan länder står på spel involveras flera tunga principer. En klok avvägning mellan dessa måste göras. I ett sådant läge har staten ett politiskt ansvar för de konsekvenser som en myndighets agerande har.

Att vår egen demokratiska kultur måste vägas mot internationella åtaganden är inget nytt – och detta aktualiseras inte heller bara i fallet med Ryssland. När FN resonerar med Sverige om hur vi lever upp till våra åtaganden under människorättskonventionerna avvisar FN de svenska ursäkter som hänvisar till kommunernas självständighet. I internationella sammanhang förväntas staten ta hela ansvaret.

Jag har inget förslag på hur krisen ska lösas. Men jag vill argumentera för att vi ska våga vara politiska i politiska situationer. Självklart är maktdelningen en grundläggande princip, men den upphäver inte det samband som alltid kommer att finnas mellan lag, politik och administration. Att värna om goda diplomatiska relationer ska väga tungt i situationer där prioriteringar måste göras. Wienkonventionen som skyddar diplomatiska aktiviteter är ett viktigt fredsdokument att värna om.

Tar vi kanske för lätt på de internationella relationerna trots allt?
Sverige har ju redan ett allvarligt läge vad gäller de diplomatiska relationerna med Vitryssland. Vad vi anser om styrelseformer i olika länder är viktigt – men är vi beredda att betala det pris som det skulle kosta att överge principen om nationalstatens suveränitet?

Om inte, så gäller denna princip alla länder. Diplomatisk immunitet måste värnas både rättsligt och politiskt.