Här är fem frågor vi vill ställa till dig, Maria Larsson

MISSBRUKSVÅRD All vård måste vara behovsorienterad – även när det gäller narkomaner. Utgå från individens behov och använd inte vården som en ideologisk lekstuga för att driva nolltoleranspolitik, skriver Annika Petzäll och Berne Stålenkrantz i ett öppet brev till ansvarig minister Maria Larsson (KD) inför kvällens Agenda.

Maria Larsson (KD), du ställde inte upp i Debatt i torsdags. Därför finns det fortfarande obesvarade frågor som vi skulle vilja att du tar ställning till när du deltar i programmet Agenda i SVT i kväll, söndag.

Men först några ord som måste sägas. Som du vet har William Petzälls öde både påverkat och engagerat många människor. Så är det vanligtvis inte för de människor som lever i en liknande situation som Williams.

Vi vet att Williams öde är långt ifrån unikt – liknande dödsfall sker varje vecka. William var inte bara en vän och en son, han var också en offentlig person. Trots att han kämpade på ett personligt plan med sina egna beroenden samt bristen på stöd och hjälp, var han fullt engagerad i att försöka uppmärksamma och skapa en kritisk opinion kring vad han själv upplevde och möttes av.

William såg ett lidande som ingen annan riksdagsman någonsin gjort. Förklarligt kanhända – det var ju självupplevt. Men det förtydligar ett skriande behov av att politiker – de makthavare som ytterst kan göra något åt allt detta lidande – faktiskt lyssnar på dem som är drabbade.

De som lever med konsekvenserna av den förda politiken.

När Williams drogberoenden blev allmänt kända, gick han inte och gömde sig i den där skammen som alla förväntas göra. Han gjorde ingen avbön. Han stod för sitt beroende. Han tog kontakt med Svenska Brukarföreningen där han fick förståelse och gemenskap, kunde ställa frågor, fundera, började skriva debattartiklar, ställde upp för intervjuer, gjorde interpellationer och drev förslag om förbättringar.

William pekade på de grundläggande felaktigheter som bär upp hela den svenska narkomanvården och den förda narkotikapolitiken.

Framförallt ville han skapa förståelse för vad skadereducering är. En idé att möta människor där de är och därifrån försöka hjälpa – där målet är individen, inte en idé om ett narkotikafritt samhälle. Hur gärna viljan finns att illegala drogerna bara upphörde, och att människor bara som i ett slag lät bli att använda illegal narkotika, så existerar dessa människor. Konceptet nolltolerans är orealistiskt och som politisk idé leder det till mer lidande, trots att meningen säkert är att det skulle vara tvärtom.

Hade William fått den hjälp han borde ha haft rätt till hade han levt, och hade också kunnat fortsätta vara en stridbar röst. Vad William med sin egen person visade är att de som aktivt använder narkotika inte består av passiva människor som inte förstår sitt eget bästa. Vi måste montera ned bilden av ”knarkaren”. Skam och marginalisering leder ingenstans.

Fem frågor för Maria Larsson att fundera på och besvara:

1. Är de politiska signalerna viktigare än att rädda liv – och, i så fall, hur motiverar ni makthavare detta?

2. Missbruksutredningen överlämnades till regeringen för snart ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har det varit tyst. Avser regeringen att realisera några av de förslag som utredaren Gerhard Larsson lade?

3. Är det inte dags att utvärdera kriminaliseringen av eget bruk – inte bara det egna bruket, utan även innehav för eget bruk, som ju knappast går att separera?

4. Även om lagstiftarna inte kan tänka sig att avkriminalisera innehav, är det rimligt att diskriminera människor som använder narkotika?

5. Är det rimligt att substitutionsbehandling omgärdas av villkor som ingen annan patientgrupp behöver utstå?

Avslutningsvis. Många människor har ett så kallat blandmissbruk. ”Drogfrihet” tycks vara så viktigt att man hellre kastar ut människor från behandling för att de även har ett beroende av till exempel bensodiazepiner, snarare än att se helheten och ha målet att rädda liv och ge förutsättningar för ett så bra liv som möjligt.

Vi kan inte ha en så fyrkantig vård som är fallet nu. All vård bör vara behovsorienterad, även inom narkomanvården. Det politiska kompromissandet som utgör basen för de föreskrifter som kommer från Socialstyrelsen måste upphöra. Det är absurt om vår svenska vård – oavsett vilket område det gäller – utgår från att det råder oenighet bland politiker och andra aktörer som är för eller emot något.

Det finns några minimala krav som inte borde vara svåra att genomföra: ta bort tremånadersspärren i substitutionsbehandlingen. Ta bort kravet på ett års dokumenterat opiatbruk, utgå från diagnos och behov, det gäller ju att rädda liv. Inför krav på konsekvensutredning (läs mer här) vid risk för ofrivillig utskrivning eller hinder för att ta emot hjälpsökande till behandling.

Utgå från individens behov och använd inte vården som en ideologisk lekstuga. Skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och skadelindrande åtgärder.

Många av de missförhållanden som utgör narkotikapolitiken, och som får så förfärande resultat för narkomanvården, faller på alla politiska partier och andra aktörer med inflytande. Men här finns samtidigt ett stort ansvar att ta för ansvarig minister Maria Larsson inför framtiden. Hon har möjligheten att lämna över en värdig stafettpinne till dem som kommer att efterträda henne.