Johan och Martins frihet visar att den tysta diplomatin fungerade

PERSSON OCH SCHIBBYE FRIA Världens konfliktområden skulle vara stängda om ingen vore beredd att ta de risker som Johan Persson och Martin Schibbye gjort. Sedan journalisterna greps är vi många som kritiserat regeringens tysta diplomati. När de nu släpps är det uppenbart att strategin har fungerat, skriver Jesper Bengtsson.

Johan Persson och Martin Schibbye benådas. Enligt uppgifter från etiopiska UD är de nu också fria. Fjorton månaders fängelsetid är över för de båda svenska journalisterna.

Även om jag, liksom många andra som följt fallet på nära håll, vill vänta med att dra några långtgående slutsatser av deras fall tills de är säkert hemma på svensk mark igen, finns det ändå några aspekter som redan nu kan diskuteras.

För det första: skillnaden mellan Johan och Martins och Dawit Isaaks fall har – bland annat – varit att Etiopien är ett rättssamhälle. Dawit har inte fått någon rättegång. Han har kastats i fängelse och hållits borta från både sin familj och det internationella samfundet i snart elva år. Johan och Martin fick en dom, de kunde överklagat, men valde att ansöka om nåd. Deras fall har behandlats som andra i Etiopien, låt vara inom ett system som inte respekterar press- och yttrandefriheten på samma sätt som vi skulle göra i Sverige.

För det andra: den tysta diplomatin har fungerat. Vi har varit många som kritiserat den strategin genom åren i fallet Dawit, men här har den gett resultat.

Ingen av dessa slutsatser undandrar dock det faktum att Johan och Martins öde har handlat om press- och yttrandefrihet och journalisters roll i svåra, konfliktfyllda områden.

Sedan de fängslades i Ogadenprovinsen förra sommaren har jag gång på gång fått frågan om det verkligen var rätt av dem att resa dit. Ska man inte respektera ett annat lands lagar och regler?

Det är en grundläggande moralisk fråga, och det naturliga är att svara: Jo, det borde man göra. Även som journalist.

Men ta frågan ett steg till. Om till exempel den svenska riksdagen beslutade att förbjuda hälften av landets tidningar och sade nej till att starta nya, skulle det då vara moraliskt förkastligt att ändå dra igång ett oberoende journalistiskt projekt? Eller om den svenska regeringen plötsligt isolerade en del av norra Sverige och förbjöd granskning av regionen.

De flesta skulle nog svara att det i det läget är en journalistisk plikt att bryta mot reglerna. Det finns helt enkelt nationella lagar som så gravt bryter mot den internationella rättens paragrafer om press- och yttrandefrihet att det visst går att tänka sig regelbrott som moralisk princip.

Under rättegången mot Johan och Martin framträdde flera internationella journalister och vittnade om att den metod Johan och Martin använde, att resa med en av parterna i en konflikt och bege sig in i ett område som annars skulle vara stängt för dem, är en mycket vanlig metod. Nästan alla konfliktområden skulle vara stängda för omvärlden om det inte fanns journalister och hjälparbetare och andra som var beredda att ta den sortens risker.

Vi skulle helt enkelt veta betydligt mindre om världen.

Det är nog, trots allt, den viktigaste slutsatsen av debatten kring två svenska journalister som själva helt säkert hade velat göra något annat under de här fjorton månaderna.