Anders Svensson har varit missförstådd under hela sin karriär

VM-KVALET I de senaste mästerskapen har Anders Svensson varit en av Sveriges bästa fotbollsspelare. Ändå är han ständigt ifrågasatt av fansen – och petas nu av Erik Hamrén i kvällens VM-kvalpremiär mot Kazakstan. Som världsspelare förväntas du vara utlandsproffs, inte agera mittfältslås i Elfsborg, skriver Henrik Rydström.

Vem hade trott att Anders Svensson skulle göra över 130 landskamper? Att Anders Svensson skulle vara den spelare som gjorde flest landskamper under 00-talet? Inte du. Inte jag. Inte någon.

Men det har han gjort och man borde bara imponeras.

När det gäller Anders Svensson är det emellertid inte så enkelt. Synen på honom och hans fotbollskompetens har sällan varit entydig. Under nästan hela sin landslagskarriär har han varit ifrågasatt. Förbisedd.

Och nu är han det igen – petad i kvällens VM-kvalpremiär mot Kazakstan.

Fast den här gången kommer ifrågasättandet inifrån. Från förbundskaptenen själv. Även om Erik Hamrén försökte rädda det som räddas kan och tona ner det som han från början sa om tidens tand.

Att Anders Svensson den här gången får stöd i medierna är aningen ironiskt. Visserligen var han en slags mediegunstling i början av sin seniorkarriär. Jag minns hur han hyllades överallt när han slog igenom tillsammans med övriga i pannbandsligan – exempelvis Tobias Linderoth och Fredrik Berglund – i Elfsborg i mitten av 1990-talet.

Vi i Kalmar FF mötte Elfsborg i den sista omgången av Söderettan 1996. Vi var redan degraderade till division II, Elfsborg behövde en pinne för att säkra det allsvenska avancemanget. Det blev 0-0 och Anders Svensson lyckades med en snabb tvåfotsdribbling på mittplan. Journalisterna gick ner i brygga av hänförelse.

Mer behövdes inte på den tiden.

Medan jag vann division II med Kalmar FF gjorde Anders Svensson succé i Allsvenskan, försvann utomlands och slog sig in i landslaget. Fast det blev inte riktigt så som alla hade trott.

Karriären utomlands i Southampton var inte dålig. Men den var inte så glimrande som många hade förväntat sig. Anders Svensson återvände till Elfsborg och Allsvenskan 2005, och sedan dess har han haft en mer modest gloria omkring sig – i medierna, och hos de svenska fotbollsfansen.

Har fansen fått välja mellan Anders Svensson och någon annan, har de valt någon annan. Oavsett vem. Det går inte att ha gudastatus i landslaget och ”bara” spela i Elfsborg.

Det är som om det uppstår diskrepans i verkligheten när Anders Svensson gör starka insatser mot världsspelare – och två veckor senare blir förbannad över en utebliven frispark mot Åtvidaberg på Kopparvallen.

Man får inte bilden att gå ihop. Följden blir att den där tonen av hånfullhet mot Anders Svensson fortsätter att dröja sig kvar.

Man kallar honom Taco-Anders, antyder att han är tjock och jag antar att sådant är så mycket lättare att göra när det inte handlar om en spelare som lirar utomlands och som vi nästan aldrig ser spela.

När det i själva verket är så att Anders Svensson visat att man faktiskt kan bli en bättre spelare även när man spelar i Allsvenskan och trots att man blir äldre. För Anders Svensson har utvecklats, adderat nya lager till sitt spel sedan han återvände hem från spel utomlands, blivit fränare, tuffare, starkare.

I de två senaste mästerskapen som Sverige medverkat i har Anders Svensson varit en av våra absolut bästa spelare. Och definitivt en av de viktigaste.

Jag tycker själv om att se Anders Svensson spela. För han sätter värde på varje tillfälle. Han vet att det snart kan vara slut och han ska banne mig inte förslösa en enda sekund. Men visst, rent logiskt, Anders Svensson är 36 år gammal och hans landslagskarriär är rimligtvis snart över.

Men den borde inte vara det än.

Nog är det aningen sorgligt att en så viktig och skicklig spelare – under så många år! – inte fått den uppskattning han fullt ut förtjänar.