Dags att öppna bredare diplomatiska kanaler mot Eritrea

PERSSON OCH SCHIBBYE FRIA Att Johan och Martin släppts handlar inte bara om ”tyst diplomati”. Tvärtom – det beror på att svenska UD jobbat på bred front mot Etiopien. Vill vi se samma framgång i fallet Dawit Isaak måste vi också våga visa den eritreanska regeringen samma respekt, skriver Johan Westerholm.

Nyheten att journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye ingår i de över 1 950 fångar i Etiopien som har benådats och släppts gladde nog oss alla. Ryggar har sannolikt dunkats på svenska utrikesdepartementet hela dagen.

Frisläppandet basuneras ut som en seger för den tysta diplomatin i allmänhet, och en personlig seger för Carl Bildt i synnerhet. Detta är, vilket de flesta östafrikakännare vet, både rätt och fel.

Rätt så till vida att inkluderandet av Persson och Schibbye i massamnestin påverkades av Sveriges relationer med Etiopien. Men fel om vi ser till de övriga 1 948 fångarna. De släpptes sannolikt inte för att Carl Bildt varit aktiv i regionen.

Att nu Persson och Schibbye ändå släpptes beror på flera faktorer – och parallellen hur Sverige hanterat Eritrea och Dawit Isaak är inte ointressant. Såväl Eritrea som Etiopien tillhör de mest repressiva regimerna i norra Afrika. Det är i kontexten mänskliga rättigheter endast frågan om gradskillnader i helvetet för journalister och vanliga medborgare.

Det som skiljer staterna åt är Etiopiens status som ”ankarstat” åt USA i Nordafrika-Mellanöstern. USA är beroende av ett antal ankarstater i regionen för att hålla muslimsk anti-amerikansk fundamentalism stången – samtidigt som de vill säkerställa USA:s behov av råvaror och fria handelsvägar.

Utöver Etiopien kan Israel och Saudiarabien räknas in i de fåtal länder som har denna privilegierade status. En status som innebär att de både kan – och förväntas – bete sig hårdfört mot allt som kan hota USA:s intressen, utan att drabbas av sanktioner i någon större omfattning. Det innebär även att dessa länder åtnjuter breda diplomatiska fördelar inom allt ifrån kultur- till lukrativa handels- och biståndsprojekt.

Med diplomatisk bredd följer möjligheter för västvärlden att påverka i det tysta. Med bredd skapas möjligheterna att sätta en varsam, men ändå diskret, press som inte behöver uppfattas som en press av väst utan som en möjlighet att slippa tappa ansiktet samtidigt.

Att USA har varit engagerade, främst genom strategiska uttalanden i det specifika fallet, styrks av Carl Bildt själv i ett blogginlägg där han beskriver händelseförloppet. Därmed vitsordar han bilden av Etiopien som en amerikansk ankarstat.

Frigivandet av Persson och Schibbye skall ses parallellt med hur Sverige agerat gentemot Eritrea och fallet med Dawit Isaak. Trots att Eritreas regim varit minst lika repressiv mot sina medborgare och utländska journalister så har ingenting hänt i Isaaks fall. Skillnaden är uppenbar: Eritrea är inte en ankarstat och åtnjuter inte samma status i våra ögon avseende breda diplomatiska relationer.

Utan sådana relationer finns inte heller några möjligheter att agera i tysthet och kunna ge regimen möjligheter att släppa Isaak utan att tappa ansiktet. Som det ser ut idag så åker svenska diplomater ner till Eritrea med jämna mellanrum. Där tar de upp en enda fråga, Isaak, med tjänstemän på lägsta nivå. Allt för att efter ett par dagar senare artigt bli eskorterade till flygplatsen. In till nästa meningslösa möte.

Signalen från Eritreanskt håll har hela tiden varit mycket tydlig: Vi pratar gärna om Isaak, men först efter att vi har utvecklat bredare diplomatiska relationer. Eritrea vill, vilket är förståeligt, ha samma status som sitt grannland Etiopien och mötas med samma respekt.

Dagen det sker, den dagen kan vi nå framgång med den tysta diplomatin – och förhoppningsvis se Dawit Isaak fri.

Tyst diplomati förutsätter för att lyckas samtidigt bred diplomati.

Vad vi har fått genom frigivandet av Johan Persson och Martin Schibbye är ett kvitto på att bred diplomati i östafrika väger tyngre än att bara fokusera på det ensidiga och tysta.

Frigivandet ställer den principiella diskussionen på sin spets – om vi nu menar allvar med att få Dawit Isaak frigiven. Och om vi vill bli tagna på allvar i denna del av världen.