”Hen” gör inte ”han” mindre macho

HEN-DEBATTEN DN:s redaktionsledning är tveksam till ordet ”hen” – och Sveriges tyckarelit rasar som på beställning. Här i Finland finns inget ord för han eller hon. Men machokulturen frodas trots att finska språket är könsneutralt, skriver Hufvudstadsbladets kulturchef Philip Teir.

Varje morgon vaknar finskspråkiga tidningsläsare och läser dagstidningar som svävar i könsmässig ovisshet. Det finska språket gör nämligen ingen skillnad på han eller hon, och har aldrig gjort det. Allt heter ”hän”. Det öppnar naturligtvis för vissa möjligheter, men innebär också en viss risk för förvirring.

Poeten Pentti Saarikoski fick erfara detta på sextiotalet när han översatte James Joyce Dublinroman ”Ulysses”. När det stod ”she” eller ”he” i Joyce orginaltext skrev Saarikoski alltid plikttroget ”hän”, eftersom det var det enda ord som stod till buds. Om han ville markera könet på romanfiguren var han tvungen att göra det med omkonstruktioner. För läsarna blev det besvärligt att inte alltid veta vilket kön som Joyce åsyftade – texten var redan snårig nog – och kritikerna var skeptiska till översättningen.

Samtidigt kan ”hän” ha en lyrisk kvalitet. Det ser man till exempel i finska låttexter, där det ibland blir upp till lyssnaren vilket kön kärlekslåten handlar om.

I somras kom Ulysses ut i ny finsk översättning, den här gången av poeten Leevi Lehto. Lehto har försökt råda bot på problemet med det könsneutrala ”hän” genom att införa ett nytt finskt pronomen. Gissa vilket? Jo, just det: hen. I Lehtos färska Ulysses-översättning finns ordet hen för att markera att Joyce menar en person av kvinnligt kön.

Så fick Finland på sätt och vis en egen hen-debatt. Bara att vår handlade om motsatsen till er – om ett försök att vara tydligare.

Språket påverkar vårt mentala landskap. Hur vi uttrycker oss säger mycket om vår världsbild, men ord kan också användas för att förändra attityder. Ändå är det lustigt att Dagens Nyheters ledning – vilket rapporterats på olika sätt i dagarna – är skeptisk till ordet ”hen” med hänvisning till dess politiska sprängkraft.

För tittar man på hur ordet verkligen använts – och det har använts rätt flitigt under det senaste halvåret – ser man snabbt att dess popularitet framför allt handlat om att det är praktiskt.

Som skribent har jag aldrig gillat den klumpiga konstruktionen ”han eller hon” i svenskan, och alternativen ”denna” eller ”denne” – ibland fullt möjliga – låter ålderdomliga och är dessutom könsbestämda.

Det är nog därför som hen vunnit popularitet så snabbt. Och precis som med alla trender kan det också gå till överdrift – det finns skribenter i dag som vill klämma in ett hen så fort det finns en 140 teckens öppning. En del har till och med börjat ersätta ”den” med ”hen”. ”Hen som vill kritisera mig”, kan man skriva på Twitter, där man precis lika bra hade kunnat inleda med ”Den”.

Hen-debatten handlade ursprungligen om en vilja att hitta ett bra ord för att tala om transpersoner, men också om att göra språket mer jämställt. Här tror jag nog att man bör sänka förväntningarna. Att finska språket är könsneutralt i just det här avseendet syns dessvärre inte i samhällsstatistiken, och det verkar inte ha haft någon som helst bromsande inverkan på finsk machokultur.

Samma dag som jag skriver den här texten kan man läsa i Hufvudstadsbladet om hur Finland ligger i toppen när det gäller dödliga våldsbrott utförda av män (färre våldsbrott sker intressant nog i de svenskspråkiga delarna av landet, och eventuella korrelationer handlar knappast om pronomen). Inte heller tycks det dagliga bruket av ”hän” göra finländarna speciellt väl utrustade att acceptera queera personer.

Hade ”hän” introducerats i dag hade finländare förmodligen varit lika skeptiska som många svenskar är mot ”hen”. Det säger någonting om hur mycket språket egentligen är en vanesak.

Ju fler som skriver ”hen” i svensk dagspress, desto mindre laddat kommer ordet att bli. En hen-skepsis framstår därför som ett betydligt starkare politiskt ställningstagande än någonsin själva ordet.