Igår firade man nyår i Etiopien. Som traditionen bjuder benådades fångar, 1950 stycken. Två av dem heter Johan och Martin och kommer från Sverige.

Sedan det under gårdagen stod klart att Johan Persson och Martin Schibbye skulle friges efter nästan ett och ett halvt år i etiopiskt fängelse, har deras öde dominerat svenska medier. Inget konstigt med det: Svenskar inspärrade i fjärran länder, eventuellt borttynande i någon möglig cell, fascinerar alltid.

Men Johan och Martins fall är speciellt. Jag är själv en av många som har engagerat mig i deras frigivning – tillsammans med Sara Murillo Cortes och Zandra Thuvesson arrangerade jag i höstas en manifestation, då ett antal svenska journalister i solidaritet med Schibbye, Persson och den i Eritrea fängslade Dawit Isaak begärde sig själva häktade vid Kronobergsfängelset i Stockholm.

Som enskilt jippo hade det väl mest blivit en lustifikation. Men uppslutningen bakom de fängslade svenskarna på Afrikas horn har varit både kompakt och konsekvent. Mängder av demonstrationer har under året hållits för att ge dem stöd. Frågan om Johan och Martins frigivning har drivits av så gott som samtliga redaktioner i Sverige.

Just det faktum att de är reportrar har bidragit på flera plan. Givetvis finns det, precis som i andra gebit, en kåranda hos landets murvlar. Men Johan och Martin tycks också ha talat till något djupare i folklagren. I en närmast övertydlig symbolik är deras öde en spegling av något som människor långt utanför mediebranschen känner av: försämrade ekonomiska förutsättningar, osäkrare yrkesvillkor.

Allt större risker, för att över huvud taget kunna gå till jobbet.

Från mitt redaktörsperspektiv har jag funderat kring det där tidigare, vilket ansvar vi som beställer reportage av frilansjournalister egentligen har när uppdragen går åt helvete.

Svaret – vilket uppenbarades under de 14 månader som Johan och Martin satt fängslade – är: Väldigt mycket.

Det vi redaktörer inte kunde eller ville bidra med rent finansiellt inför deras resa har vi i efterhand, i en sorts kollektiv process som säkert rymmer åtminstone en del dåligt samvete, istället skjutit till i form av opinionsbildande verksamhet.

Vi har skrivit en berättelse, där vi i Johan Persson och Martin Schibbye ser någonting närmast heroiskt. Leo Lagercrantz och Åsa Linderborg formulerar det så här i dagens Aftonbladet: Johan och Martin har ”återerövrat en kontinent som tidigare var ett stolt svenskt bevakningsområde.”

Det är stora ord, men inte desto mindre sanna. Därför är de frågor som nu måste ställas med anledning av den reportageresa som Johan Persson och Martin Schibbye aldrig lyckades genomföra också så viktiga.

Jag citerar Lagercrantz och Linderborg igen:

1) Hur har säkerhetssamarbetet mellan utrikesdepartementet, Lundin Petroleum och den etiopiska säkerhetstjänsten – ett samarbete som Lundindirektörer själva bekräftat – sett ut?

2) Hur mycket bör egentligen utrikesförvaltningen stötta en bolagsgrupp som Lundin? Det har i dokument framkommit att UD backat upp Lundins närvaro i Etiopien, att man i stället för att uttrycka oro för brott mot mänskligheten oroat sig för att bolaget ska få ”imageproblem”.

3) Varför snokade Lundin­gruppen runt på Martin Schibbyes blygsamma blogg samma dag som han landade i Kenya? Skedde det ett informationsutbyte mellan Lundin, den etiopiska regimen och UD innan Schibbye och Persson reste in i Ogaden?

Vi lär återkomma till det här på SVT Debatt. Samtidigt är det nu av yttersta vikt att inte glömma bort den svenske journalist som fortfarande sitter och de facto tynar bort i en möglig cell i östafrika – Dawit Isaak, som när jag skriver det här varit fängslad av den eritreanska regimen i 4006 dagar.

Vad kan Sverige göra för att han, precis som Johan Persson och Martin Schibbye, åter ska få ta några steg i frihet? En tanke lanserades i eftermiddags av Johan Westerholm, före detta officer inom den militära underrättelsetjänsten.

Sverige måste utveckla bredare diplomatiska relationer med Eritrea, skrev han här på SVT Debatt tidigare idag. Den eritreanska regimen under Isaias Afewerki vill ”ha samma status som sitt grannland Etiopien och mötas med samma respekt”, argumenterar Westerholm.

Om det är rätt väg framåt låter jag dem som arbetar med diplomati och internationella relationer avgöra. Vad som står klart är att två svenska journalister som suttit fängslade i en rättsosäker östafrikansk stat nu är fria.

En är fortfarande kvar. Låt oss få hem honom också.

Johan Wirfält, huvudredaktör debatt.svt.se