Barrosos besvärjelser ger mer makt åt Bryssels byråkrater

EUROKRISEN EU-kommissionens ordförande ser en europeisk federation som vägen ut ur valutakrisen. Men mer överstatlighet förändrar inte det faktum att euron är ett omöjligt projekt. Den praktiska följden blir i stället ett mindre demokratiskt EU, skriver Henrik Alexandersson (P).

Obehagliga känslor dröjer sig kvar efter att EU-kommissionens ordförande höll sitt ”State of the Union”-tal i Europaparlamentet, tidigare idag på torsdagen.

Dels handlar det om vart EU är på väg. Federalism och fördjupat samarbete, var José Manuel Barrosos budskap – ”vi kommer behöva röra oss mot en federation av nationalstater.”

Väljer man andra ord skulle man kunna kalla det mer överstatlighet och centralstyrning. Barrosos problem är dock att Europas folk, i folkomröstningar och opinionsundersökningar, tycks vilja ha något annat. Nämligen ett samarbete mellan suveräna stater, med den fria rörligheten i centrum.

Frågan är knepig. Om man målar med bred pensel kan federalism beskrivas som mer makt till EU:s icke-valda byråkrater i Bryssel – och mellanstatligt samarbete som mer makt till ministerrådet, som i praktiken också har kidnappats av icke-valda byråkrater. Så ser det i vart fall ut i dag.

Det folkliga alternativet finns helt enkelt inte på bordet.

För att ändra på det krävs en reform av EU:s hela struktur och arbetsformer. Men istället tycks de flesta makthavare i EU och dess medlemsstater bara vilja öka sin egen makt.

Den dystra prognosen är att EU kommer att få ett ökat demokratiskt underskott, bli mer byråkratiskt och än mer obegripligt.

Min känsla av obehag handlar naturligtvis även om den europeiska skuldkrisen. Utöver lite pliktskyldig kontroll av bankerna fanns det egentligen inget konkret i Barrosos tal. På samma sätt som EU:s toppmöten sparkar han en tom burk framför sig på vägen. Problemet är att det inte är någon hållbar strategi. Att skjuta problem framför sig innebär som regel att de bara blir värre.

Kärnfrågan – som EU:s ledare inte vill kännas vid – är att den gemensamma valutan är ett omöjligt projekt. Samma ränta i Finland och Grekland är helt enkelt en förfärligt dålig idé. Tanken på att tyska och italienska pengar skulle vara lika mycket värda saknar förankring i verkligheten.

Detta är dessutom ett demokratiskt problem. Växelkursen, värdet på det egna landets valuta är en mätare på hur politikerna sköter sitt jobb. Med en valuta för en mängd olika länder försvinner denna mätare i de enskilda länderna. Vilket gör det mycket svårare för medborgarna att fatta väl informerade och underbyggda beslut när de går till valurnorna.

Euro-krisen har nått en punkt där något radikalt måste göras tämligen omgående. Att återgå till nationella valutor tänker våra makthavare alltså inte gå med på, även om det kanske vore klokast. Men att stå inför denna kris utan svar är inte heller hållbart.

En del i problemet är naturligtvis att det i stort sett är samma politiska krafter som har orsakat den här röran som nu förväntas ta oss ur den. Hela den politiska elitens förtroende står därför på spel – och dess hand är svag.

Sammanfattningsvis påminde José Manuel Barrosos tal rätt mycket som devisen för det totalitära parti som styr delar av England i filmen V för Vendetta. Det vill säga ”Strength through Unity. Unity through Faith.”

En besvärjelse, helt enkelt.

Jag vill inte låta uppgiven, men det värsta med att vara EU-kritiker är att man alltid tycks få rätt.