Berättelsen om Palme har förvandlats till en slibbig saga

ARVET EFTER PALME Den nya dokumentären spär på myten om Olof Palme som en närmast gudomlig person. Men som statsminister och S-ledare ljög han med samma glöd som han förkunnade socialdemokratin. Palme var en maktmänniska, inte en idealist. Det skriver Viggo Cavling inför morgondagens Debatt.

Hösten 2012 är det svårt att veta exakt hur många böcker det har skrivits om Olof Palme. En snabb sökning på nätet ger ett hundratal titlar. Många handlar om mordet på Olof Palme – tyvärr har rättshaverister dragits till ämnet som flugor till en sockerbit – men majoriteten av böckerna handlar trots allt om politikern Olof Palme.

Jag har läst åtskilliga och håller fortfarande Björn Elmbrants Palmebiografi från 1996 högst eftersom den är mest sansad. Elmbrants bok bygger på förstahandskällor och var den första riktiga genomgången. Det behövdes ett drygt decennium för att beröringsskräcken skulle försvinna. De senaste åren har flodvallarna rämnat. Mängden böcker om Palme är inte långt efter mängden böcker (och filmer) om en annan stor 1900-talsikon: Norma Jeane Baker, mer känd som Marilyn Monroe.

På fredag har SVT:s stora dokumentärfilm om Palme premiär på drygt hundra biografer runt om i landet. Benny Andersson har gjort filmmusiken. Den är storslagen och dramatisk. Filmen är en fortsättning på de senaste årens idolisering av Palme och spär på myten om Palme som en overklig, ja en nästan gudomlig person. Enligt filmen var han ett underbarn som lärde sig skriva sitt namn redan vid fyra års ålder. Palme var idealist, han var en fantastisk familjefar, han enade rörelsen, han var intellektuell, hans språk poetiskt. 1900-talets viktigaste renässansmänniska. Glorian lyser allt starkare för varje år som går.

Olof Palme har gått ifrån att vara en människa och politiker till bli ett väsen. En Che Guevara-ikon som både Klas Eklund och Göran Greider kan använda för sina politiska syften. Gränsen mellan verklighet och dikt har löst upp.

Det ödet drabbar ofta personer som rycks ifrån oss för tidigt. I filmen nämns John F Kennedy. Det finns flera likheter, bägge mördades på sin post och bägge fixade till sina tänder för att nå politisk framgång.

Jag nämner det dentala ingreppet för att försöka återknyta till den bistra sanningen: Olof Palme var först och främst en maktperson. Han var inte en idealist, han var en realpolitiker. Han sökte makten som flugan söker sockerbiten och när han fann den (Tage Erlander) bet han sig fast.

Palme tvekade inte att blåljuga när han var trängd (IB, bordellhärvan och Harvardaffären är förmodligen de tre mest kända exemplen). Palme ljög med samma glöd som när han förklarade att han var socialistisk demokrat. Han hade inget hum om nationalekonomi och när finansminister Kjell Olof Feldt skulle förklara kreditavregleringarna för Palme tog han upp en blockflöjt och började spela.

Olof Palme var bara en människa. På slutet var han trött. De stora idéerna var slut. Tiden hade sprungit ifrån hans reformpolitik och hårda retorik. Men jag har egentligen inget emot att det skrivs ännu fler böcker om Palme.

Människans behov av sagor är som bekant oändligt.