Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden

ATTACKEN I LIBYEN Den arabiska våren har omgetts av ett rosigt skimmer. Men regionen har fortfarande långt kvar till en allmän förståelse för demokratiska värden. Det skriver Per Gudmundson med anledning av den blodiga attacken mot USA:s konsulat i Libyen.

Inte minst nyhetsjournalister har varit ivriga att klistra begrepp som ”demokratiaktivister” eller ”frihetsrörelse” på den revolutionsvåg som har svept över arabvärlden. Tyvärr är sådana etiketter alltför hoppfulla.

Nu, när vi nås av beskedet att en mobb utrustad med granatkastare har mördat den amerikanske ambassadören och flera andra tjänstemän i libyska Benghazi, framstår det så tydligt som någonsin hur svår en demokratiseringsprocess kommer att vara i regionen. En signal är också den flagga som mobben har hängt upp på konsulatet istället för den
amerikanska: svart med den muslimska trosbekännelsen. Flaggan är  – om inte identisk med, så åtminstone nära nog – al-Qaidas baner.

Utvecklingen är förstås inte likartad över denna jättelika region. I Libyen har det uppstått ett maktvakuum efter den galne despoten Muammar Khadaffi, och ett blodbad med alla mot alla är en förväntad reaktion. Det är till viss del en effekt av att den nu avsatta ledaren systematiskt utplånade alla ansatser till ett fungerande civilsamhälle under sin regim. På andra håll ser det annorlunda ut, om än inte heller särskilt hoppfullt.

I Egypten har det gått förhållandevis bra. Där har man lyckats hålla demokratiska val efter att ha störtat den cyniske diktatorn Hosni Mubarak, men med ett kvävande militärstyre som bakgrund och med ett islamistiskt styre som resultat. Huruvida processens vinnare, det egyptiska Muslimska Brödraskapet, har demokrati på agendan står skrivet i stjärnorna. Brödraskapets devis lyder annars ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö enligt Allahs väg är vårt högsta hopp. Allahu Akbar!” Vilket säger en del om hur framtiden kan komma att te sig för exempelvis de kristna kopterna.

Tunisien – där allt startade – hör man inte så mycket av numera, vilket är ett gott tecken. Den nya presidenten Moncef Marzouki säger sig vilja ha ett tolerant och pluralistiskt samhälle. Men samtidigt varnar Amnesty och andra organisationer för att tortyren är omfattande även efter revolutionen – bland annat oppositionspolitiker och fackliga aktivister är utsatta. Och bakom de så kallat moderata islamisterna i det ledande partiet Ennahda växer sig de fundamentalistiska salafisterna allt starkare. Attacker mot religiösa minoriteter, alkoholförsäljare och kvinnor som inte går täckta är vanliga.

I Syrien lär det bli som blodigast. Familjen al-Assads totalitära regim står mot ett växande väpnat motstånd, vars sammansättning är höljt i ett visst dunkel. Att tillresta jihadister står för en del av kampen är dock säkert. Uppgifter inifrån franska Läkare utan gränser antyder att så mycket som hälften av krigarna är utländska, och alltså av den art vi i Västvärlden normalt terroriststämplar. Att prata om ett demokratiuppror är med andra ord svårt. Vissa väpnade revolutionärer återfinns i samma rörelse som driver talibanerna i motståndet mot ett demokratiserat Afghanistan eller al-Shabaab i kampen mot en fredsprocess i Somalia: jihad.

Det finns dock ett folkligt uppror. Det ska man inte glömma bort.

Bland de krafter som störtar de arabiska diktatorerna finns förstås vanliga, hederliga medborgare som är trötta på vanstyre och förtryck.

Här finns familjer, partier, eller bara tobakshandlaren på hörnet, som har mer eller mindre som ända utväg att ta till vapen mot regimen. Det är i många fall helt legitimt. Men den arabiska våren är alltså inte ett, i traditionell mening, demokratiskt projekt.

Efter den korta och summariska sammanfattningen ovan kan det verka snudd på suicidalt att bejaka den arabiska våren. Och visst, det är inte självklart. Men jag är av den uppfattningen att revolutionsrörelsen i alla fall för ett gott med sig.

Diktatorerna i Arabvärlden lär sig nu att de inte kan behandla sina medborgare hur som helst. Från och med nu finns det ett reellt hot för varje despot. Folket har visat, i land efter land, att det kan resa sig.

Det är inte mycket till folkstyre. Men det är åtminstone något folkligt inflytande i processen att utse statsledning. Det är ett framsteg, anser jag.

Men, som den amerikanske ambassadören i Libyen så tragiskt har fått erfara, någon allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas än på länge.