Palme banade vägen för Carl Bildts överklassarrogans

PALMEDOKUMENTÄREN Den briljans och aristokratiska överlägsenhet som fortfarande kastar ett snett ljus över Olof Palme har hos Carl Bildt blivit en framgångsstrategi. Att Palmehatet fortfarande frodas beror på att S-ledaren betraktades som en klassförrädare, skriver Salka Hallström Bornold med anledning av torsdagens Debatt.

”Han hade ju en tendens att ta heder och ära av sina motståndare”, säger Carl Bildt. Är det om sig själv han pratar? Nej: om Olof Palme.

Här på SVT Debatt var det Viggo Cavling som tog heder och ära av Maud Nycanders och Kristina Lindströms nya dokumentär om Palme. Ett sliskigt hjälteporträtt av ”en maktperson” (obs: motsatsen till ”idealist”), menade Cavling, som dessutom ”spär på myten om Palme som en overklig, ja en nästan gudomlig person”. Satt Cavling och sov i biofåtöljen? Det unika med Nycander-Lindströms film är att den bänder upp sarkofagen, visar glimtar av det mänskliga. Eller är det djuret?

Titta på de första sekunderna av Youtube-klippet Klipp ur filmen PALME – Erlander. Ingen kan säga att den mannen inte hade sex appeal.

Så har vi Carl Bildt. Sekvensen där den arrogante ministern bekymrar sig över Palmes arrogans leder osökt in på en annan berättelse. Om de slående likheterna dem emellan, och de slående olika utkomsterna. Som visar hur avgörande, överskuggande en politikers familjehistoria kan bli – inte bara i det kollektiva medvetandet utan också i tolkningarna av dennes gärningar.

”Varje politiker vill få oss att tro att de föddes i en timmerstuga som de byggt själva”, sa Bill Clinton nyligen i sitt tal på demokraternas partikonvent. I nästa andetag sålde han in samma rags to riches-saga om Barack Obama: ”En man vars liv haft sin beskärda del av motgångar.” När presidentfrun Michelle tog över hamrade hon in poängen lite till: ”Barack växte upp med en ensamstående mamma som kämpade för att betala räkningarna.” Från ingenting till någonting. Den afrikansk-amerikanska presidenten är givetvis selfmade-romantikens USA personifierad.

Palme personifierar snarare ”kaviar gauche”, som vänsterradikal utan rötter i arbetarklassen. Arne Hirdman beskrev det träffande 1958: ”Hur kan en väluppfostrad, infödd östermalmsyngling råka på glid rätt in i riksdag, i fel parti, bland skumt folk som vill ha lag på likhet även inför pensionen?” (Folket i Bild 23). Ja, hur?

Den lika infödde östermalmsynglingen Bildt valde uppenbarligen rätt parti. Samma klassbetingade egenskaper – briljansen, den aristokratiska överlägsenheten – som fortfarande kastar ett snett ljus över Palme har Bildt gjort till en framgångsstrategi, vare sig det gäller att vifta bort Lundin Oil eller Srebrenica. Kring Palme florerade en helt egen genre av fascistoida nidbilder. Det närmaste man kommer en nidbild av Bildt i dag är rapparen Promoes låt ”Folkmordsmiljonären”. Vad jag vet tillverkas inga voodoo-dockor eller piltavlor med ministerns ansikte.

Palme satte igång helt andra mekanismer, som bekant. Det är också vad som saknas i Nycander-Lindströms film: frågan om vad hatet egentligen bottnade i, och hur man hanterar det i dag. Man tycker att det vore hög tid för Carl Bildt och Ulf Adelsohn, även han intervjuad i filmen, att göra avbön för scenerna där en grotesk Palme-docka kastas runt på moderaternas valvaka 1985. I stället uppehåller de sig vid Palmes debattstil.

”Det ledde till en del djupa sår hos en del människor”, säger Bildt.

Klart är att hatet mot kaviar gauche eller ”kulturmarxisterna”, maktens femtekolonnare som lierar sig med de lägre stående – kvinnor, arbetare, invandrare – lever. I sina mest extrema förgreningar mynnar det ut i Breivik och alla hans tempelriddare därute. I filmen visas en scen där Palme intervjuas på franska. Är inte hans borgerliga bakgrund problematisk?

”Bara för de borgerliga”, svarar Palme. ”Något måste de sysselsätta sig med.”