Stina Wirséns film vänder stereotypen mot rasisterna

ETNISKA STEREOTYPER Filmen Liten Skär och alla små brokiga har anklagats för att innehålla en nidbild av ett svart barn. Men då missar man den verkliga poängen med filmen, skriver Sherlot Jonsson – nämligen att den skildrar svarta och vita barn på lika villkor.

Lilla Hjärtat, det svarta barnet, heter en karaktär i kommande barnfilmen Liten Skär och alla små brokiga som hamnat i centrum av en hetsig diskussion. Många har upprörts över den stereotypa skildringen av henne. Det är inte svårt att förstå, då tanken automatiskt går till forna tiders rasistiska propaganda. Men frågan är om vi mentalt ska stanna kvar i den tiden också när vi för debatten i dag?

Ylva Habel, film- och medievetare på Södertörns Högskola, skriver på SVT Debatt om ”svart ondska som angriper vit oskuld”. Det kontraproduktiva med den typen av inlägg är att de stigmatiserar det man inte vill stigmatisera, nämligen det svarta barnet. Mig veterligen förs det ingen stor debatt kring den vita karaktären Liten Skär. Vem är hon och vad ska hon föreställa? Hon ser ju inte ut som genomsnittet av ett vitt barn med sina huggtänder och pliriga ögon och totala pappersvita hud.

Varför rasar inte folk över detta?

En teori är att det illustrerar etnocentriska misstag i diskussionen kring rasism. Alla förstår att Liten Skär är vit och alltså ”normal”, hur hon än ser ut. Hon är normen, och blir då ingen provokation – medan Lilla Hjärtat är minoritet och därför ett problem.

Genom att i välvilja lyfta upp det man anser kränkande med stereotypen kan det ofrivilligt leda till att man återigen stigmatiserar. Det är ett klassiskt problem i diskursen om så kallade normfrågor. Därför är det viktigt att vi i debatten är medvetna om just detta.

Kan det helt enkelt vara så att filmen faktiskt bara handlar om två treåringar som leker och bråkar? Båda är snälla ibland och dumma ibland. De bär alltså både på ljus och mörker, precis som i det verkliga livet. Styrkan med Liten Skär och alla små brokiga är att den skildrar ett vitt och ett svart barn på lika villkor. Det svarta barnet görs inte snällare eller dummare än det vita. Därmed skapar filmen möjlighet till identifikation för många barn, oavsett hudfärg.

Kritikerna kallar skildringen av Lilla Hjärtat en nidbild. Men nidbilder kan göra nytta. Den styrka som kan finnas i att ta nidbilden och fylla den med nytt innehåll kan exemplifieras med ordet ”nigger” i den amerikanska hip hop-kulturen. Det är ett ord som vi alla vet är historiskt djupt nedsättande, rasistiskt och kränkande i en amerikansk kontext. Men när afroamerikaner därför själva började kalla varandra ”nigger” lyckades hip hop-kulturen avdramatisera och omdefiniera ordet.

Ylva Habel skriver: ”Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv i centrum”. Denna mening är djupt problematisk, eftersom den bygger på vissa antaganden.

Det första är att personliga erfarenheter ger en människa större rätt att driva en viss fråga. Det borde i så fall även innebära att homosexuella automatiskt är bäst lämpade att driva HBT-frågor, eller att ingen annan än funktionsnedsatta kan driva funktionshindersfrågor. Är det verkligen så?

Det andra antagandet är att om vita personer har en antirasistisk agenda, måste de ta sig an de marginaliserade. Men det synsättet gör marginaliserade till offer, oförmögna att själva ta ansvar och agera utifrån det.

Är det förresten så enkelt att alla svarta är antirasister och alla vita är rasister per definition? Jag känner en hel del svarta människor som är rasister djupt in i själen, och jag känner väldigt många vita människor som är antirasister djupt in i själen.

Diskussioner av detta slag riskerar att bli begränsande, då att de förvägrar alla att arbeta mot rasism oavsett om de har egen erfarenhet eller inte. Det blir sorgligt när antirasister angriper andra antirasister på grund av mängden pigment i den andres hud.

Det finns verklig rasism och diskriminering i Sverige i dag. Det har skapat idéstrukturer som håller människor tillbaka. Det finns till och med ett rasistiskt parti i riksdagen. Jag håller fullständigt med om att detta måste tas på största allvar, och inte kan skrattas bort. Därför vilar det ett ansvar på alla oss som tror på demokrati och alla människors lika värde att fokusera på det som är verkligt viktigt i kampen mot rasismen: Att förändra samhället.

Den kvasidiskussion som nu pågår om Liten Skär och alla små brokiga gör att fokus hamnar någon annanstans.