Hanteringen av Gottfrid har fått mig att tappa förtroendet för UD

PIRATE BAY-FALLET Utrikesdepartementet har hyllats för sina insatser när journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye frigavs. Samtidigt har Pirate Bay-grudaren Gottfrid Svartholm Warg gripits under oklara omständigheter i Kambodja – utan att regeringen visat något som helst intresse. Varför gör UD skillnad mellan vissa medborgare och andra? undrar mamman Kristina Svartholm.

För snart två veckor sedan kom ett mejl från en vän i Kambodja som meddelade mig och min man att vår son arresterats. På morgonen hade uppemot ett dussin poliser tömt hans lägenhet på datorer och andra personliga tillhörigheter. Vännen skrev att Gottfrid hade förts till inrikesministeriet och att man planerade att föra honom vidare till den svenska ambassaden i Phnom Penh.

Jag kontaktade ambassaden via mejl och blev senare uppringd av en kontaktperson på UD:s konsulära enhet som skulle sköta kontakterna mellan ambassaden och oss föräldrar.

Gottfrid var efterlyst för att inte ha inställt sig för ett ettårigt fängelsestraff efter Pirate Bay-domen. Däremot hade han inte begått något brott i Kambodja, det stod klart på ett tidigt stadium. Ända fram till dess att planet med honom och hans poliseskort landade på svensk mark tretton dagar senare, hävdade också den svenska polisen att han inte var misstänkt för något brott här i Sverige.

Det var enbart fängelsestraffet i Pirate Bay-målet hämtningen handlade om.

Det var oklart under vilka förhållanden Gottfrid satt fängslad i Phnom Penh – fängelse, häkte, arrest eller annat – och jag bad min kontakt på UD att ta reda på saken. Jag ville också veta vad grunden för gripandet var. Ingetdera kunde jag få fram. Men någon från ambassaden hade besökt honom, och meddelade mig via UD att han mådde efter omständigheterna väl. Gottfrid skulle ha fått veta att han kunde kontakta ambassaden när han så önskade, men på min fråga om han hade tillgång till telefon fick jag inget svar.

Mer information fick vi inte under de följande dagarna. Jag ringde och ringde till de tre personer på enheten som skulle kunna stilla min oro som anhörig. Men ingen svarade.

Några dagar senare fick vi veta att Gottfrid var försvunnen. Våra vänner på plats i Kambodja berättade att han hade suttit i förvar på inrikesministeriets avdelning för antiterrorism – där hade de nu mötts av budskapet att han inte fanns kvar. Han påstods vara flyttad till den svenska ambassaden. Något senare ändrade kambodjanska myndigheter sig, och sa istället att Gottfrid hade deporterats – för att ytterligare ett par timmar senare återgå till versionen att han fanns på ambassaden.

UD, liksom ambassaden, sa både till mig och våra vänner i Phnom Penh att tanken att han skulle befinna sig på själva ambassaden var absurd.

På min förfrågan om han fått hjälp att kontakta advokat innan han försvann fick jag av kontaktpersonen på UD veta att det inte behövdes någon sådan. Det hade inte påbörjats någon juridisk process mot Gottfrid och då behövdes inte heller någon advokat.

I det läget larmade jag hans tidigare försvarsadvokat här i Sverige. Vi anlitade också den välkända kambodjanska människorättsadvokaten Sok Sam Oeun. När denne sökte upp ambassadör Anne Höglund ville hon över huvud taget inte befatta sig med saken, och förstod inte varför han besvärade henne.

”Inte ens om Gottfrid är försvunnen?” frågade Sok Sam Oeun. Utan att få något svar.

När min son hade varit försvunnen i tre dagar krävde jag av UD att någon från ambassaden skulle söka upp honom – för att säkerställa inte bara var han fanns utan också att han verkligen fanns. Jag fick svaret att ”det hinner de inte med, så pass tätt går det inte att räkna med att de kan ordna sådana besök”. Detta en vecka efter förra besöket.

Jag fick ett närmast hysteriskt anfall och skrek i telefonen att en svensk medborgare var försvunnen i Kambodja, att de uppenbarligen struntade i det och inte erbjöd mig någon som helst hjälp att finna honom. Några timmar senare blev jag uppringd och fick veta att Gottfrid fanns ”i ett förvar” nära flygplatsen. UD-kontakten skulle återkomma efter helgen om det fanns något nytt att meddela då.

Förra måndagen var det i stället jag som ringde UD. Jag hade läst i kvällspressen att Gottfrid skulle sändas hem till Sverige och att ankomsten beräknades till morgonen dagen efter. Jag fick uppgiften bekräftad och tisdag förra veckan dag åkte jag ut till Arlanda och väntade.

Då planet landat fick jag av ett polisbefäl veta att Länskriminalen skulle börja med att förhöra Gottfrid redan på Arlanda och att han skulle delges misstanke om brott. Jag kunde få träffa min son ”om några dagar”. Genom den information som polisen lämnade till medierna på tisdagen kunde vi räkna ut att Gottfrid satt på Kronobergshäktet.

Men vi har fortfarande inte fått träffa honom.

Jag har fått åklagarens tillstånd att besöka honom, men från Kronobergshäktet har jag inte fått någon som helst hjälp att genomföra mitt besök. Tvärtom har man gett mig förvirrande och motstridig information om besöksrutiner och så vidare. I måndag den här veckan fick jag slutligen veta att han redan i förra veckan förflyttats till häktet i Sollentuna.

Vad som nu händer är förstås oklart. Att vår son har hållit sig undan ett ettårigt fängelsestraff är varken jag eller hans far särskilt upprörda över – inte mot bakgrund av alla de märkliga turer som förevarit i Pirate Bay-historien.

Om Gottfrid har begått brott bör han naturligtvis ta på sig ansvaret för dem. Men han ska behandlas rättssäkert. Sättet som UD och svenska myndigheter har hanterat ärendet  tyder tyvärr på motsatsen.