Kraven på att Schibbye och Persson ska följa etiopiska lagar är bisarra

ETIOPIENSVENSKARNA FRIA Precis som Nelson Mandela bröt Johan Persson och Martin Schibbye mot lagar stiftade av en rättsvidrig regim. Istället för att som Centerns rättspolitiske talesman Johan Linander spekulera i om journalisterna åkt diplomatisk gräddfil, måste vi kategoriskt försvara deras arbete. Här har både Sveriges regering och Socialdemokraterna mer att uträtta, skriver Thomas Bodström.

I fredags landade Johan Persson och Martin Schibbye på Arlanda efter 14 månader i ökända Kalitifängelset i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det är underbart att de bägge svenska journalisterna nu har släppts fria, inte en dag för sent.

Under fredagseftermiddagen var en stor del av den svenska journalistkåren samlad på presskonferens i ABF-huset i Stockholm. Med intellektuellt sinne, befriande humor och bibehållen mänsklig värme svarade Persson och Schibbyes på frågor om sin reportageresa till Ogaden. En resa som på sätt och vis slutade i katastrof – men därför också så mycket tyngre satte fingret på hur hotade inte bara journalister, utan även yttrandefriheten över huvud taget, är i världen hösten 2012.

Martin Schibbye sammanfattade det själv på presskonferensen: ”Reportaget som skulle handla om olja kom snart att handla om bläck”.

De båda journalisterna gav ett imponerande samlat intryck. Samtidigt var de tydliga om det ursprungliga syftet med sin reportageresa. Persson och Schibbye ville skildra hur oljeprospektörer som Lundingruppen påverkar den lilla människan när de lierar sig med auktoritära regimer – däremot var de inte ute efter att sätta dit Lundin Petroleums tidigare styrelsemedlem Carl Bildt.

Johan Persson förklarade att enda sättet att lagligt besöka Ogaden idag är genom en ”reklamresa med den etiopiska armén” eller på inbjudan av storföretagen. För journalister som vill bilda sig en egen uppfattning om hur etiopiska myndigheter och utländska företag påverkar Ogadens befolkning, finns alltså bara ett alternativ: Att ta sig in med rebellerna.

Därmed borde diskussionen om Persson och Schibbyes politiska tillhörighet vara död och begraven. De reste som reportrar, för att skildra livet i ett land styrt som en diktatur.

Därför blir ett antal inlägg från Centerpartiets rättspolitiske talesman Johan Linander, publicerade på hans blogg den 16 och 17 september, så mycket mer magstarka. Johan Persson och Martin Schibbye har inte suttit 14 månader i fängelse för att de gjort sitt jobb som journalister, skriver Linander: ”De har suttit 14 månader i fängelse för att de bröt mot Etiopiens lagar.”

Ställ detta mot vad Martin Schibbye poängterade under presskonferensen i fredags. I varje cell i Kalitifängelset satt etiopiska journalister och oppositionspolitiker åtalade för terrorism – helt i linje med den nya etiopiska terroristlagstiftning som instiftats just för att tysta journalister och skrämma oppositionella.

Det bisarra i Johan Linanders resonemang blir ganska uppenbart.

Med samma logik som Centerns rättspolitiske talesperson använder borde det alltså vara korrekt att kinesiska myndigheter spärrade in konstnären och dissidenten Ai Weiwei. Eller – för att ta ett av historiens mest berömda exempel ­– rätt av den sydafrikanska apartheidregimen att i 27 år fängsla Nelson Mandela.

Enligt etiopisk lag bör för övrigt varenda en av de journalister som närvarade på Persson och Schibbyes presskonferens i fredags vara åtalbara för terrorism – på mötet i ABF-huset fanns ju även ogadeniska oppositionella på plats.

En stats konstitutionella ansvar gentemot sina medborgare är här viktigt att poängtera. Fungerande rättsystem förutsätter oberoende domstolar samt en grundlag som reglerar såväl medborgarnas rätt och statens skyldigheter. Om en regering underminerar demokratin ­– till exempel genom att som i Etiopien politisera domstolarna – kan man i förlängningen inte heller kräva av medborgarna att de ska följa rättsvidriga ”lagar”.

På samma sätt kan man inte kräva av grävande journalister att de ska respektera en lag som den regering de granskar själva inte följer – tvärtom. Vi måste stå upp för alla journalister som gör detta viktiga arbete. Vi måste stå upp för den fortfarande fängslade Dawit Isaak. Vi måste stå upp för yttrandefriheten. Här har både Sveriges regering och opposition mer arbete att uträtta.

Istället för att ifrågasätta Persson och Schibbyes ”gräddfil” bör alla politiker – såväl inom regeringspartierna som de som tillhör oppositionen och Socialdemokraterna – kategoriskt försvara deras arbete.

Vi har varit tysta för länge.