Jägarnas blodtörst kan inte längre styra jaktdebatten

ÄLGJAKTEN Våra skogar kryllar av älg – för att mätta jägarminoritetens behov att få döda för nöjes skull. Samtidigt tycker en majoritet av svenskarna att inget annat än barmhärtighetsjakt är moraliskt acceptabelt. Försök med preventivmedel har gjorts på elefanter, men i dagsläget måste vi söka andra lösningar för älgarna, skriver Camilla Björkbom, ordförande i Djurens Rätt.

De flesta jägare anser att jakten i första hand ger dem avkoppling i naturen och trevlig samvaro med jaktkamrater. I en undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet konstateras samtidigt att två tredjedelar av Sveriges befolkning är negativa till ”jakt på älg, hjort och rådjur, om anledningen är att få spänning och avkoppling”. Nästan lika många anser att ”alla former av jakt för spänning och avkopplings skull är grymt mot djuren”.

Trots detta står det fritt för jägarna, som utgör en minoritet av Sveriges befolkning, att döda och skada runt 100 000 älgar årligen – för nöjes skull.

Enligt en av de sällsynta studierna över antalet älgar som skadskjuts, är det så många som 14 000 älgar som skjuts under jakten och som måste eftersökas innan de kan dödas. Runt 1 000 individer återfinns aldrig. Ett bukskott kan leda till plågsam bukhinneinflammation, smärtan från sönderskjutna mjukdelar och ben är stor, medan långsam blodförlust leder till svaghet och successivt nedsatt allmäntillstånd.

Älgstammens storlek bestäms så gott som uteslutande av jägarna själva samt av markägarna. Jägarna har intresse av en stor älgstam, så att det finns många älgar att skjuta. Älgar i Sverige hålls nästan som betesdjur i extensiv drift. Rovdjuren konkurrerar med jägarna om bytesdjuren och när det gäller älgens främsta naturliga fiende, vargen, anser Svenska Jägareförbundet att det räcker med 150 vargar i hela landet.

År 1955 fanns det runt 90 000 älgar i de svenska markerna. År 2005 fanns det 230 000 – mer än en fördubbling på 50 år. På Svenska Jägareförbundets hemsida uppskattas idag antalet älgar som överlever älgjakten, och finns på vintern, till mellan 200 000 och 300 000.

Människan samexisterar med de vilda djuren och konflikter mellan oss uppstår. Lösningen är inte att den beväpnade parten dödar och orsakar lidande för den obeväpnade. Den enda jakt som är acceptabel ur ett djuretiskt perspektiv är barmhärtighetsjakt på skadade eller sjuka individer.

Vi måste därför hitta nya former för att samexistera fredligt med de vilda djuren. Försök med preventivmedel i form av immunokontraception har fungerat på begränsade populationer av elefanter. Men det verkar inte i dagsläget vara en framkomlig väg för att begränsa den svenska älgstammen.

Älgjakt och skadskjutning kan i dag begränsas:

• Om samhällsresurser avsätts för att utveckla andra former av populationsreglerering än jakt.

• Om det finns färre älgar än vad jägarorganisationerna önskar behöver inte så många individer dödas för att skydda trafik och skog. Om färre djur jagas blir också färre förföljda, dödade eller skadskjutna.

• Om jakt enbart får utföras av personer med specialkompetens minskar antalet skadskjutningar. Jägarexamen kan i dag tas under en helgkurs och jägaren är därefter fri att skjuta på levande djur.

• Om rovdjuren får finnas i naturligt stora och sammansatta stammar och får en tydlig ekologisk roll.

Det är dags att vi på allvar diskuterar de här alternativen. En minoritets självpåtagna rätt att jaga och döda för nöjes skull kan inte längre vara utgångspunkten för livet i svenska skogar.