Dubbelmoral är det nya svarta

AFFÄRSMORAL Enligt Uppdrag Granskning kan Telia Sonera ha betalat mutor till diktaturen i Uzbekistan. Företaget hävdar att man följt sin etiska kod – som om det man tycker snarare än det man gör, är vad som räknas. Samma dubbelmoral blir tydlig i debatten kring Nina Björks nya konsumtionskritiska bok, skriver Ann Heberlein.

Den skepsis jag hyser inför alla dessa ”etiska koder” och ”värdegrunder” som florerar både i statliga organisationer och privata företag växer sig ännu större efter Uppdrag Gransknings avslöjande om Telia Soneras tveksamma affärer med uzbekiska Takilant.

Telia Sonera har givetvis, liksom de flesta företag av deras storlek, etiska koder och riktlinjer. Trots det har de alltså betalat ut 2,2 miljarder till ett företag som utreds för pengatvätt, ett företag vars ägare Gayana Avakayan beskrivs som diktatordottern Gulnara Karimovas förtrogna.

Om detta vet dock Telia Sonera ingenting.

I Uppdrag Granskning upprepade Telia Soneras tappra kommunikationsdirektör Cecilia Edström med en dåres envishet att företaget agerat i enlighet med legala processer och att miljarderna betalats ut till den rättmätige ägaren av de licenser och frekvenser som Telia Sonera behöver för att kunna bedriva telekomverksamhet i Uzbekistan.

Mycket tyder på att den enda etiska kod som Telia Sonera i det här läget intresserar sig för är att rädda sitt eget skinn och se till sina egna intressen. Det är nämligen vad som görs som räknas, inte vad som finns nedpräntat i ett eller annat mer eller mindre bortglömt dokument.

Det är i handling våra verkliga värderingar, normer och värderingar ger sig tillkänna.

Anna Höglund, docent i etik, konstaterar i en studie av etiska koders användning i vården att koderna ibland faktiskt motverkar sitt syfte: man slår sig till ro och gör inte mer. Som om man tycker att det är tillräckligt att ha de där dokumenten, som ett till intet förpliktigande samvete.

Man brukar kalla det dubbelmoral: det där att säga ett och göra något annat.

Dubbelmoralen tycks vara höstens lilla svarta. Med stigande förvåning har jag tagit del av diskussionerna kring Nina Björks våldsamt konsumtionskritiska bok Lyckliga i alla sina dagar. Björk går till hårt angrepp mot vår kapitalistiska och konsumistiska samtid och förordar någon sorts mix av marxistisk teori och traditionella kristna värderingar om altruistisk kärlek och kärnfamilj, riktiga män och riktiga kvinnor och barn som leker med kottar som lösning på västvärldens kris.

Innehållet i Björks bok förvånar inte, det är ungefär vad jag förväntade mig. Nej, det som verkligen förvånar mig, rentav chockerar mig, är författarinnans franka erkännande att hon inte lever som hon lär. Hon bor stort och vackert och njuter uppenbarligen av all den komfort som detta vidriga kapitalistiska system erbjuder henne. Detta verkar dock inte vara ett problem vare sig för Björk eller hennes Kamrater.

Mängder av vänsterskribenter, exempelvis Malin Ullgren i DN, har skyndat till hennes försvar. Det spelar ingen roll vad man gör och hur man lever – nej, det väsentliga är vad man tycker, menar de.

Själv är jag av den konservativa och trista åsikten att det är handlingar som räknas, inte intentionen. Det är det konkreta resultatet av våra val som ska bedömas, inte våra storslagna visioner. Det gäller alla, stater, företag och individer. Vi är ansvariga för vad vi gör, också om det vi gör går på tvärs med våra koder, ideologier och uppfattningar.

Det är moral.