Ulla Andersson (V) om regeringens höstbudget:
Regeringen straffar alla som förlorat jobben
HÖSTBUDGETEN Vilka Alliansregeringen ställer till svars för den ekonomiska krisen blir tydligt i dagens budgetförslag. Medan bankerna belönas för sina spekulationer med en jättesänkning av bolagsskatten, får unga och arbetslösa nöja sig med smulor. En statlig investeringsbudget skulle ge en mer rättvis fördelning av investeringarna, skriver Ulla Andersson (V).
Att ta ansvar för Sveriges ekonomi innebär emellanåt att man måste avstå från en del av det man egentligen skulle vilja genomföra. Men ett verkligt ansvar innebär också att använda de pengar som finns på klokast möjliga sätt. Det är dåligt att avstå från nödvändiga satsningar som ger bättre förutsättningar att möta framtiden samtidigt som man väljer att gynna storkapitalet.
Vänsterpartiet har full sysselsättning som överordnat ekonomiskt mål. Därför har vi föreslagit att Riksbanken ska ha ett sysselsättningsmål. Det skulle innebära att Riksbanken också tog hänsyn till sysselsättningen när man beslutade om räntenivån, istället för att som idag endast bry sig om att hålla nere inflationen.
En sådan förändring har också efterfrågats av både LO och TCO.
Vänsterpartiet vill också att staten ska använda en investeringsbudget, precis som företag, kommuner och landsting redan gör. Det är ett mer rättvist och relevant sätt att redovisa statens investeringar. Men för att statsfinanserna ska vara stabila över tid behövs ett tak för investeringsbudgeten. Dessutom ska de offentliga finanserna minst vara i balans över en konjunkturcykel. På så sätt garanterar vi ordning och reda i statens finanser.
En investeringsbudget skulle möjliggöra investeringar vilket leder till minskad arbetslöshet. Samtidigt skulle omställningen till ett grönare Sverige kunna ta fart på allvar.
Det finns stora behov av samhällsnyttiga investeringar för att ställa om Sverige i mer hållbar riktning. Vi behöver investera i järnväg, nya kollektivtrafiklösningar, energieffektiva bostäder och ny miljöteknik.
Bostadsbyggandet i Sverige är ungefär hälften av den genomsnittliga nivån i OECD-länderna. Det är färre av dagens unga som har tillgång till en egen bostad än var det var för 15 år sedan. 250 000 unga väntar på en egen bostad. I 242 av landets kommuner är det brist på hyresrätter.
I det läget väljer regeringen att ändra administrativa regler och införa ockerhyror på andrahandsmarknaden. Det är väl bara att konstatera att alla de unga som fortfarande bor hemma, i andrahands- och tredjehandskontrakt, på soffor eller i källare kommer att få ha det så i många år till om inget händer.
Jag väntar bara på ett förslag från regeringen om skatteavdrag för inköp av tält.
Vänsterpartiet föreslår istället ett statligt investeringsstöd. Vårt mål är att inom 5 år fördubbla produktionen av hyresrätter vilket är en absolut nödvändighet om vi vill komma tillrätta med bostadsbristen.
I dag har Sverige 392 000 arbetslösa. Sedan 2006 har sysselsättningen sjunkit och arbetslösheten ökat. Långtidsarbetslösheten har tredubblats sedan 2008. Sverige går i fel riktning.
När Vänsterpartiet funderar på hur vi vill använda statens resurser utgår vi från att människorna bakom statistiken vill kunna försörja sig själva, vill arbeta och bidra till samhällsbygget. Detta till skillnad från regeringen som vägrar ta ansvar för sina egna misslyckanden och lägger skulden hos andra – framförallt dem som drabbas av politiken.
Detta kallar regeringen incitamentspolitik.
I mitt hemlän Gävleborg har vi drygt 15 000 arbetslösa. Samtidigt finns det knappt 700 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen. När Anders Borg säger att a-kassan inte kan höjas eftersom de arbetslösa då inte har incitament att söka jobb, säger han egentligen att Gävleborg har drygt 14 000 lata arbetslösa som behöver bli lite hungrigare för att de ska ta sig i kragen och skaffa ett jobb.
Det visar tydligt vilken den människosyn som styr regeringens ekonomiska politik. Men oavsett hur mycket Gävleborgsborna tar sig i kragen saknas det fortfarande 14 300 jobb.
Vilka regeringen ställer till svars för krisen blir än tydligare när vi tar del av regeringens budgetförslag. Den största reformen är sänkt bolagsskatt, som kostar 16 miljarder brutto. Att jämföra med den senkomna utbildningssatsningen på någon miljard för unga. Medan Borg häller pengar över storkapitalet, framförallt bankägarna som rikligen belönas för den spekulationscirkus de deltagit i, straffas de som förlorat jobbet i krisen. De unga får nöja sig med det lilla och 600 000 småbarnsföräldrar som arbetar på obekväm arbetstid får fortsätta lita till att släkt och vänner tar hand om deras barn när de jobbar.
Det syns tydligt vilken sida regeringen står på.
Vänsterpartiet föreslår en sysselsättningspolitik som bygger på investeringar i stället för skatteavdrag, och utbildning i stället för låglönepolitik. Så vill vi ta ansvar för Sverige.
