Främlingsfientliga sätter dagordningen för kriminalpolitiken

KORTEDALAFALLET Vi förnekar inte att ungdomar ur arbetarklassen är överrepresenterade i brottsstatistiken – som förortsbor lever vi med det varje dag. Men samtidigt som medierna återger varje detalj i Kortedalamålet, döms den rasistiske seriemördaren Peter Mangs inför tomma läktare. Varför återkommer vissa berättelser medan andra glöms bort efter en dag? skriver Homa Badpa och Muhammed Abdulrahman Hällgren från organisationen Pantrarna.

I tisdags föll domarna i målet som rörde en 61-årig man som misshandlades grovt på Kortedala Torg. I ett inlägg på SVT Debatt  kallade Sverigedemokraten Kent Ekeroth domen för ”häpnadsväckande”, rättssystemet för ”omoraliskt” och de två dömda personerna för ”sadister”.

Vissa barn ska straffas som vuxna och fängslas som vuxna, anser Ekeroth.

Han säger alltså ungefär vad man kan förvänta sig från ett parti vars medlemmar då och då argumenterar för att svenska domstolar ska straffa folk med sådant som döden, spöstraff och kastrering.

Det är lätt att peka på tonåringar och ropa att de är vuxna. Men barn förblir barn och behöver inte låsta dörrar och galler utan värme, en känsla av att framtiden tillhör dem och vettiga förebilder. Det finns oräkneliga exempel runt om i världen på att hårdare straff inte skapar ett tryggare samhälle.

Pantrarna För Upprustning Av Förorten känner människor som i det förflutna har blivit dömda till den sortens behandlingar som tonåringarna i Kortedala dömdes till. Många har faktiskt blivit hjälpta av oss. En del som läser detta anser antagligen att detta faktum diskvalificerar oss från att alls uttala oss vidare i frågan. Dessvärre kan vi inte göra något åt detta.

Till skillnad från Kent Ekeroth och gratisblaskornas och kvällstidningarnas redaktörer bor vi i förorter. Även om vi har mindre bråttom än SD när det gäller att plocka poäng på en tragisk händelse, har vi nog mer bråttom när det gäller att faktiskt stoppa våldshandlingar bland förorternas ungdomar.

Vi tänker inte förneka att unga människor ur arbetarklassen är överrepresenterade i viss brottsstatistik. Vi lever med den statistiken varje dag. Vi vet att oddsen är emot oss. Men vi vet också att långt ifrån alla brottslingar kommer från miljonprogrammen – till exempel finns det en hel del Sverigedemokrater som har dömts för misshandel och andra brott.

En fråga som man då bör ställa sig är varför det har skrivits så mycket om just Kortedalafallet? Varför har varenda detalj under rättegången blåsts upp i kvällstidningarna? Varför återkommer vissa berättelser alltid i medierna, medan andra glöms bort eller försvinner efter bara någon dag?

Vem berättar till exempel idag om de ungdomar i Forserum som fortsätter trakassera somaliska barn så att de inte vågar gå i skolan? Varför blir det inte en reportageserie om detta i tidningarna? Varför skriker inte SD efter hårdare straff mot dem? Och varför gör inte tidningarna undersökningar om vad folk tycker om domen mot Peter Mangs, serieskytten från Malmö?

I onsdags var medierna omedelbart ute på Kortedala Torg och hittade människor som kunde beklaga sig över de låga straffen mot barnen som dömdes för misshandeln. Vet någon ens vilket straff Mangs fick när han dömdes nu i somras? Varför var pressläktarna under rättegången mot honom nästan helt tomma?

Det säger något om en nation att rättegången mot en man som skjutit ett antal människor med invandrarbakgrund för att de har fel ”ras” pågår under närmast kompakt tystnad, medan medierna beskriver varje detalj som kommer fram under en rättegång mot förortsbarn som har varit delaktiga i en misshandel.

Vi tror att det handlar om att slippa se vissa obehagliga sanningar. Om brott utförs av främlingar, om barn som skadar andra alltid är andras ungar, då slipper man möta sorgen och kylan som varje våldshandling uttrycker – speciellt när barn är inblandade.

I Älvdalen i Dalarna försökte en man nyligen köra över en grupp flyktingbarn med sin bil. Hur många journalister tänker åka dit för att övervaka rättegången och rapportera ord för ord vad som sägs? Kommer en flicka från Afghanistan eller Somalia få uttala sig på en kvällstidnings förstasida om huruvida ett eventuell straff är hårt nog, som offret i Kortedalafallet fick göra?

De främlingsfientliga sätter dagordningen för svensk kriminalpolitik och skryter dessutom om det på debattsidor. Vi skriver denna text för att ställa vissa frågor som man alltid bör ställa i våldets efterdyningar. Vad kan vi göra för att hindra att det som har hänt händer igen? Varför hände det till att börja med?

Det är enkla frågor. Men ingen verkar vilja ställa dem längre.

Inget barn drömmer om att bli en hatad och fruktad människa som står och sparkar på en annan kropp som ligger ner. Varje smäll som utdelas av ett barn är slutet på en lång kedja som börjar långt tidigare – när man slussas runt i nedgångna skolor med utarbetade och underbetalda lärare, när man ser sina föräldrar gå arbetslösa trots akadmiska utbildningar, när man redan som tioåring förstår att det inte finns någon plats för en i samhället.

Hur kan ett modernt samhälle ens diskutera att sätta barn i fängelse? Varifrån kommer denna kyla och hopplöshet? Hur tog den sig in i oss alla? Varför händer detta?

De frågorna är värda att diskutera. Men de ställs aldrig. Om de gjorde det skulle de förvandla världen.

All makt åt folket.