Apple-användarna är inga indoktrinerade evangelister

IPHONE 5 Tanken att den lilla människan luras av ett fåtal stora bolag dominerar just nu debatten om internet. Men den bygger på en tveksam människosyn. Dagens teknologi-konsumenter är ingen sekt som lydigt marscherar mot en mörk framtid – om något är de opportunister, skriver Anders Mildner.

För inte så värst länge sedan var Apple en underdog i datorvärlden. Procentuellt sett var användarna få, vilket sporrade vissa av dem till en närmast evangelistisk marknadsföring på personnivå.

I dag är situationen helt annorlunda. Apple är en jätte. Pengarna flödar in och den vision Apple skapat kring sina produkter har till slut fått fäste i riktigt breda konsumentlager. Som köper konceptet fullt ut, utan att riktigt tänka på konsekvenserna.

Ja, så ser i alla fall den kritik ut, som nu allt oftare dyker upp – senast med Marcin de Kaminskis inlägg på SVT Debatt.

Problemet, menar de Kaminski, är det frivilliga fängelse som konsumenterna bygger genom att shoppa och använda Appleprodukter. Istället för internets tradition av öppenhet går Apple mot en effektiv inlåsning, där vi i en värld av appar får nöja oss med ”ett begränsat utbud av godkända tjänster”.

Men exakt vad faran skulle vara i dag, är inte helt lätt att sätta fingret på. Risken lurar istället, som ganska ofta i sådana här sammanhang, i en tänkbar morgondag.

Om Apple vill censurera våra dagstidningars appar kan företaget göra det. Om Apple vill hindra vissa företag från att finnas med i App Store, kan företaget göra det. Om samtidigt en majoritet av människorna enbart använder Apples tjänster och väljer att inte öppna en webbläsare för att ta sig runt på webben, begränsas vår världsbild.

Ovanstående kan kanske låta raljant.

Det är inte meningen. Inlåsningen är värd att diskutera och hålla ögonen på. Vilket faktiskt också görs bland de användare som gång på gång omnämns som förblindade sektmedlemmar i debattartiklar som handlar om Apple.

I själva verket är dagens Appleanvändare långt ifrån fanatiska evangelister – snarare är de helt vanliga människor som tycker att deras inhandlade verktyg just för stunden ger dem ett rätt okej erbjudande. Den dag de ändrar sig på den punkten kommer det utan tvivel att finnas konkurrenter som de omedelbart kan vända sig till.

Större invändningar har jag mot synsättet att denna gråa massa av Appleanvändare lydigt skulle marschera in i en ond framtid, eller som de Kaminski uttrycker det: ”ett mentalt framtidsfängelse”.

Mitt problem med detta är egentligen större än vad diskussionerna om Apples affärsmodell ringar in. Tanken att många små luras av ett fåtal stora bolag går just nu igen i debatt efter debatt som rör internet. Den börjar sätta sig som bild – och betraktas därmed snart som sann.

Den kritiska nätdiskussionen i traditionella medier håller helt klart på att skifta fokus, från stat till företag. Om staters vilja att kontrollera och övervaka information nagelfors med stor iver igår, så är det kritik mot Googles, Facebooks och Apples önskan att samla och tjäna pengar på informationen som är mediemässigt gångbar idag.

Och visst behöver vi prata också om detta. Frågan är hur vi gör det.

Litterärt har vi i denna debatt gått från att citera George Orwell till Aldous Huxley. Det innebär att vi numera pratar om indoktrinering à la Du sköna nya värld istället för övervakning i 1984:s anda. Om Lillasyster istället för Storebror.

På köpet gör vi inte det bara mediemässigt omöjligt att diskutera de nya möjligheter som företag som Apple, Facebook och Google skapar, och den kreativitet de frigör (vilket vi faktiskt skulle behöva – inte minst när det gäller myndighets- och utbildningssidan). Vi riskerar också i längden att delvis förändra sättet vi betraktar människor på.

Huxleys arbetare i Du sköna nya värld – som återkommer allt oftare i den här debatten – har inte förmågan att tänka själva. De är så indoktrinerade att de bara uppfyller ett enda syfte: att vara kuggar i maskineriet. Något de för övrigt har programmerats att gilla.

När vi idag gör en sådan parallell med en väldigt bred grupps vardagsbeteende, innebär det samtidigt också att vi säger att det de skapar med dessa verktyg är värdelöst för allt annat än att generera intäkter till toppskiktet.

”Det ni drömmer om är skitdrömmar”, som det brukar heta på kultursidorna.

Jag tror att det finns risker med den här sortens argumentation, som förutsätter att folk är antingen dumma eller lurade. Ge det några veckor och räkna alla artiklar eller debattutspel du ser som på något sätt betraktar Appleanvändarna som vilseledda sektmedlemmar, Googleanvändarna som aningslösa eller Facebookanvändarna som förblindade av den bekräftelse de matas med. Gissningsvis samlar du ganska snabbt på dig en hel rad exempel.

Vad säger det om oss som debatterar de här frågorna?

Kanske att vi borde fundera lite över vilken människosyn vi bygger med den här diskussionen.

Och, ja, läs gärna Huxley. Du sköna nya värld är bra mycket roligare än den betydligt träigare 1984. Vilket på ett metaplan säger en hel del om problematiken när det gäller vilka frågor som går att prata om i medierna och varför.