Att bunta ihop vita människor är också rasism

TINTIN-DEBATTEN Ingen förnekar att de äldsta Tintin-albumen är besudlade av kolonialt rastänkande. Men att läsa dem är samtidigt ett utmärkt sätt att förstå Europas rasistiska historia. När Kitimbwa Sabuni menar att Tintins försvarare drabbats av ”vit vrede” är det han själv som använder rasistiskt språkbruk, skriver Adam Cwejman.

Det är problematiskt att motarbeta rasism med ett kollektivistiskt och rasistiskt språkbruk. Vad Kitimbwa Sabuni gör på SVT Debatt är att angripa rasism med ett rasistiskt förhållningssätt. Istället för att på allvar ta reda på vad kritiken mot Kulturhuset handlar om, förvägrar han kritikerna allt självständigt aktörskap genom att hänvisa till deras hudfärg.

De som kritiserar en begränsning av barns tillgång till litteratur blir istället ansiktslösa representanter av en homogen vit norm som enbart försvarar sina privilegier.

Det är näppeligen så att någon förnekar att Tintin i kraft av sin samtids uppfattningar och normer var besudlad av kolonialt och rasistiskt tänkande. Dessa idéer befann sig i kärnan av den västerländska verklighetsuppfattningen. Men att läsa Tintin är kanske också ett av de bästa sätten, även för barn och ungdomar, att förstå just detta?

Självklart är det viktigt att unga får lära sig att sätta saker i perspektiv och förstå historiska processer. Men just det, kanske rentav exakt den meningen, är själva kontentan av läroplanen som avser ämnet historia. Om man inte förstår att olika tider hade olika samhällsdiskurser kan man inte heller begripa att världen förändras, däribland serierna.

Själva utvecklingen av Tintinalbumen är en spegling av sin samtid. Från Tintin i Kongos (och Sovjets) extremt fula och rasistiska figurer till de mer komplexa och stiliserade bilderna i Det hemliga vapnet och Tintin i Tibet. Som läsare förstod man att ”ah, här händer något, Tintin speglar sin samtid”. Rasismen i sig är en läxa om rasismen. Personer som säger sig motverka rasismen, som Sabuni, borde förstå det.

Sabuni kallar Tintin i Kongo för ”81 år gammal rasistisk propaganda”. Man undrar då om all litteratur som präglats av sin samtid per definition är ”propaganda”? Vilka klassiker menar Sabuni är fria från propagandistiska tendenser? Är någon av Jules Vernes eller Charles Dickens böcker propaganda? Vilken del av världslitteraturen är fri från detta tankegods?

Sabuni missförstår därför vad kritikerna säger och tillskriver dem istället en implicit rasistisk agenda. Att detta också görs med ett rasistiskt språkbruk som man förmodar att Sabuni inte skulle önska se i andra sammanhang gör inte saken bättre. Man kan inte bekämpa rasism genom att legitimera ett rasistiskt språkbruk med hänvisning till strukturell underordning. Istället för att se individer med olika uppfattningar, även i fråga om hur man bemöter rasism, noterar bara Sabuni monolitiska kollektiv som agerar utifrån hudfärg och status i den rasistiska hierarkin.

Sabunis analys i sig reproducerar en rasistisk diskurs istället för att medverka till att bekämpa rasismen i samhället.

Kitimbwa Sabuni ger uttryck för kollektivism i olika skepnader. Dels gör han sig själv till talesperson för afrosvenskar, som om han tillfrågat alla om detta privilegium är hans. Sedan homogeniserar han kritiken, gör den till uttryck för ”vit vrede” och inte en myriad av invändningar mot det kloka i att beskära tillgången till världslitteraturen. Är det verkligen rimligt att en person som ger uttryck för så kollektivistiska tendenser kan vara en förebild i kampen mot rasism?