FOI:s påssjuka kassahantering hot mot både miljö och demokrati

PENGAR I PÅSE När statliga FOI startade bulvanbolag i det som senare skulle bli känt som Saudiaffären, gjordes det med 250 000 kronor i en plastkasse. Detta kunde Ekot i går avslöja. Att det inte var rent mjöl i påsen vet vi alltså. Men vad var det egentligen för sorts påse? Annika Lantz funderar. 

När jag på text-tv igår läste rubriken ”Pengar i plastkasse startade FOI-bolag”, så var det första jag tänkte: Vad säger miljörörelsen?

Det andra jag tänkte var: Undrar om det var en vanlig plastpåse, eller en sådan där nedbrytbar sockerrörskasse? Den måste man i och för sig betala mer för, tänkte jag sedan. Vilket egentligen är jättekonstigt – att man ska betala 2,60* för att man är rädd om naturen, men bara 1,90* om man väljer en produkt som tar femhundra år att bryta ner. Borde man inte betala lika många kronor som år det tar för skiten att försvinna, om den till exempel trasslar in sig i en igelkott ute i naturen?

Betyder det här att – i rent ekonomiska termer – solidaritet är dyrare än egoism? I en tid där ekonomiska styrmedel är ett vanligt politiskt verktyg är det här en mycket relevant fråga, tänkte jag vidare.

Eller handlar det inte om solidaritet? Handlar det om att vi måste betala för vårt goda samvete? Saker som är gratis är ofta av skitdålig kvalitet, det vet vi vid det här laget. Och vet man det är det lika bra att pröjsa. Kanske lika mycket för att plastpåsen ska brytas ner som för att vårt samvete inte ska göra det. Betalar vi för något så vet vi att det finns. Det är klart att FOI köpte den miljövänligare påsen, tänkte jag efter den här slutsatsen. Om man ska ha 250 000 kronor i kassen så känns det som om det någonstans finns ett samvete som måste stillas.

Så tänkte jag.

Fast det är klart att det enda vettiga borde vara att ha pengarna i en tygkasse, funderade jag vidare. Jag kan fatta, utifrån egna erfarenheter, att det är svårt att komma ihåg att ta med sig tygkassen varje morgon, när man inte ska handla förrän flera hämtningar och lämningar och möten och beslut senare.

Men allvarligt – hur vanligt kan det vara att FOI startar bulvanföretag? Förresten – den frågan vill jag inte ha svar på just nu, slog jag fast – men så ofta kan det inte vara. De har ju så mycket annat att göra. Som att dölja utbetalningar bakom reseräkningar och hotellnotor. Så om någon nu skulle gå ut och köpa den här bulvantjänsten så måste de ju ha snackat specifikt om det. Jag tror inte att man ens på FOI slentrianmässigt skriver en lista med vaniljyogurt, flingor, krossade tomater och en målvakt. Det här måste ha varit ett speciellt tillfälle. Då kan jag ju tycka att någon kunde tänkt på det där med tygkasse. Också för seriositetens skull. Vem fan går omkring med buntade femhundralappar i en plastkasse, om de inte heter ”Stänkarn” eller ”Plytet”?

De enda som kanske hoppas på billighetskassen är de grävande journalisterna, slog jag till slut fast. Det är lättare att hitta spår efter något som ligger kvar i kanske tusen år, än något som bryts ner efter bara några veckor.

Inte förrän flera timmar senare, när mörkret föll igår kväll, kom jag att tänka på vad pengarna – oavsett vilken material man bar dem i – skulle gå till; bistånd till bygge av en saudisk vapenfabrik. En vapenfabrik. Det orkade jag liksom inte tänka på längre. Därför hängde jag mig fast vid den där plastkassen.

Trots att jag vet att det är livsfarligt trä den över huvudet på det där viset.

* Priserna från min ICA-handlare.