Självskadesex gör unga till dolda brottsoffer

SJÄLVSKADESEX Allt fler unga använder sex för att skada sig själva. Eftersom initiativet kommer från dem själva, har inget sexuellt utnyttjande förekommit enligt vuxenvärlden. Därför måste vi ändra synen på vem som är ett offer i lagens mening, skriver journalisten och författaren Caroline Engvall.

”Jag vill ju inte ha sex, men jag låter dem hålla på. Det är ju ändå inte mig de har sex med, det är bara min kropp”. Så skriver Linda, 17.

I flera år har hon låtit vuxna göra vad de vill med hennes kropp. Hon dämpar den ångest som bara blir värre och värre för varje möte med mer våldsamt sex. Lite farligare. Lite mer smärtsamt. Hon tar inget betalt, pengarna känns smutsiga.

Hon vill inte ha dem. Det är bekräftelsen och plågan hon vill åt.

Linda är tyvärr inte ensam. Vi vet att man kan skära sig. Såren syns på utsidan. Vi vet att man kan svälta sig. Man kan få bra hjälp för sina ätstörningar. Men unga tjejer och killar som använder våldsamma vuxna för att skada sig själva, för att dämpa sin ångest när själen skriker efter närhet, bekräftelse eller självhat, vem ser dem? De som vill vara osynliga på grund av all skuld och skam? De som vill framstå som extremt skötsamma, allt för att inte deras fasad ska rämna?

Det finns två stora problem med unga som skadar sig med sex. De unga som utsätter sig för dessa risker tycker att allt är deras eget fel. De går ju till synes frivilligt till dessa träffar som de ordnat själva, de går inte därifrån trots att dörren kanske inte är låst. En del ser sig inte som offer eftersom de kämpar för att ta kontroll över situationen, över den kropp som de har börjat avsky.

Ett annat problem är vuxenvärldens syn på hur ett brottsoffer kan se ut. Kan man vara ett brottsoffer trots att man har tagit stora risker och till och med sökt upp sin förövare? Om det inte förekommer någon ersättning, kanske till och med ett skriftligt avtal, kan en förövare fällas då?

I många fall: nej.

Många unga utsatta vittnar om att tystnaden och de stängda ögonen från vuxenvärlden. Man vill inte se, man orkar inte fånga upp deras signaler. Att prata om sex, speciellt gränslöst sex, är stort och svårt – men det är ingen ursäkt att inte göra det.

Därför bör socialtjänst, polis och elevhälsa ha standardiserade frågor som ingår i de vanliga rutinerna när man möter unga. Det gör att yrkesverksamma känner sig tryggare i hur frågorna kan ställas. Det blir också tydligt för den unge att dessa frågor alltid ställs, till alla unga, och inte just till henne eller honom.

En ny rapport om unga som skadar sig med sex som presenteras imorgon, skriven av doktoranden Linda Jonsson och Stiftelsen Allmänna Barnhusets Åsa Lundström Mattsson, visar på vikten av att se dessa unga som offer för sin egen aktivitet – men också som brottsoffer i lagens mening. Vad sänder vi ut för signaler, både till de unga och till dem som begår övergreppen, genom att vi stillatigande ser på när ungas psykiska ohälsa utnyttjas på detta sätt av vuxna som inte kan bli fällda för brott?

Kan ett avtal räknas som giltigt påskrivet av en ung person i mycket dåligt psykiskt skick? Eller som Jossan, 16, skriver: ”Jag lät mig våldtas. Jag sa inte nej. Vem skulle vilja hjälpa mig eftersom allt var mitt eget fel?”