Obildade politiker gör Sverige tråkigare

BILDNINGSBRIST Svenska makthavare brukade citera favoritförfattare och mingla på teaterpremiärer. Men dagens folkvalda verkar inte vilja stå upp för någon annan kultur än stå upp-komiken. När bildning inte längre ses som en tillgång i politiken är något fel på samtidens värdeskala. Det skriver Barbro Hedvall inför Bokmässan.

Bildning är inget plus på cv:et i Sverige. Hur kommer det sig? Är det könsfaktorn? Att det är kvinnor som läser, medan riktiga män sysslar med annat – snickrar, bygger, spelar golf eller bara softar och dricker öl.

Men det har inte alltid varit så här. För hundra år sedan var det precis tvärtom: män läste och förvaltade tradition och kunskaper, medan kvinnor ansågs för svaga för allt högre intellektuellt arbete. Hur man tänkte på den tiden blir vi ideligen påminda om, detta Strindbergsår.

Det var inte heller oändligt länge sedan politiker visade att de hade ett kulturellt kapital, att de hade favoritförfattare och citerade dem.

Det var vanligt att se politiker på teaterpremiärer, de hade läst P O Enquists, Kerstin Ekmans och Lars Gustafssons senaste bok. De folkvalda hade en språklig uppfinningsrikedom stark nog att formulera satser som blivit kvar i vårt språk.

Men Olof Palme ter sig antagligen exotisk för en generation som är van vid Reinfeldt-prosan: enkla påståenden staplade på varandra, kemiskt fri från bilder och allusioner. I vårt årtusende har Laila Freivalds mest fått skäll för att hon följde teatern och Göran Persson, som förvisso läser och ser konst, använde aldrig frukterna av sitt intresse politiskt. I Sverige väcker det inget uppseende att statsministern läser bästsäljande deckare, eller att regeringen ger en blivande statschef en platt-tv som officiell födelsedagspresent (Victoria 30 år, 2007).

De nuvarande makthavarna kan inte ens misstänkas för smygkulturella intressen. Jag undantar här kulturministern som är en läsande människa, dock utan att göra för mycket väsen av det.

Och samma kod gäller i näringslivet. De toppdirektörer som lyssnar på musik, läser och ser konst är fåtaliga.

Detta sakernas tillstånd gör offentligheten tråkigare. Bildade och belästa människor är inte alltid roliga och spirituella, men de har i alla fall något att ösa ur och associera till.

I morgon öppnar årets bokmässa i Göteborg. Dit kommer inte bara tiotusentals läsare och något hundratal författare, dit lockas också en och annan makthavare. Turligt nog riskerar de inte att bli tenterade på höstens böcker, däremot kan man hoppas att de fastnar för några.

Jag tror nämligen på exemplets makt och läsandets nytta.

För några år sedan kom den brittiske författaren Alan Bennetts The Uncommon Reader bok ut (på svenska Drottningen vänder blad), en måttligt tjock och mycket rolig skrift. Där berättas hur den engelska drottningen hör ljudet från en biblioteksbuss, går in och blir fast för böckerna. Plus vilka följder detta drottningens nya intresse får.

Det är förstås en helt påhittad historia, för sådant händer helt enkelt inte, inte i Storbritannien, inte i Sverige. Här slätas allt ut i jakten på en minsta gemensam nämnare. Ingen ska behöva möta något obekant, något krävande. Det anses närmast vara en förolämpning att utgå från att människor borde anstränga sig för att förstå och uppskatta något.

Just den attityden förklarar varför bildning inte är en tillgång i Sverige, varför redan ordet intellekt får många att fnysa. Varför ”verklighetens folk” självklart inte omfattar dem som läser svåra böcker, följer med på kultursidor och föredrar Shakespeare och Strindberg framför stå-upp och revy.

Det ena behöver inte nödvändigtvis vara bättre eller finare än det andra, och många kan uppskatta bägge sorterna.

Vad som är fel är värdeskalan: att våra makthavare så konsekvent står på stå-uppens sida.