Tintin-gate visar att Sverige behöver ett blatteförbund

TINTIN-BRÅKET Debatten om Tintinböckernas rasistiska bilder följer ett känt mönster. Etniska svenskar talar om för oss invandrare hur vi förväntas känna och agera. För att bli en stark röst i det offentliga samtalet måste svenskar med invandrarbakgrund organisera sig på samma sätt som kvinnor och homosexuella, skriver Damon Rasti.

Igår förmiddag skakades Sverige av det fruktansvärda beskedet att Behrang Miri, konstnärlig ledare, beslutat att ta bort Tintinböckerna från Kulturhusets barnavdelning.

Motiveringen var att barn inte läser serien kritiskt, och att författaren och tecknaren Hergés nidbilder av afrikaner och araber skapar och befäster stereotyper. Twittrare och kulturmänniskor gallskrek om censur, nazityskland och bokbål. En ”PR-rådgivare på Jung” skrev tweeten ”Jag växte upp med Tintin. Blev inte rasist. Läste Emil. Slår inte barn. Läste Kalle Anka. Går inte utan byxor” och blev retweetad över 500 gånger.

De etniska svenskarna visade enade front: Vår rätt att få läsa och sprida vad vi vill går före allt. Men de andra svenskarna då?

Snart visade sig ”Tintingate” nämligen ha en annan – lite mindre spridd – sida. I flödet på diverse sociala medier framkom att många svenskar med annan etnisk bakgrund välkomnade Behrang Miris initiativ.

Rapparen Blues skrev ”Kan verka trivialt för många. Men hade ni upplevt delar av min uppväxt här i Sverige så hade det lilla barnet i er jublat idag” på Facebook. Debattören Nabila Abdul Fattah undrade på Twitter varför ingen skrek censur när de rosa och blå barnböckerna togs bort från Akademibokhandeln nyligen, efter press från genusförespråkare. Eftersom Kulturhuset och Behrang Miri igår gjorde en rekordsnabb pudel och tog tillbaka sitt beslut, dog vidare diskussion ut rätt snabbt.

Därför kvarstår frågan: Varför kan vi idag, mer än 20 år efter Ny Demokrati, fortfarande inte föra en vettig och nyanserad diskussion kring rasism? Svaren är givetvis flera.

Till att börja med saknar frågor kring rasism och integration en uppbackning från starka organisationer och kända personer som är ständigt pådrivande i ämnet.

Kvinnofrågan har grundmurat stöd av kvinnoorganisationer och backas samtidigt upp av starka medieprofiler, namn som Hanna Hellquist och Kakan Hermansson. HBT-frågorna har å sin sida kändisar som Jonas Gardell och Alexander Bard, och stöd av RFSL.

Etnicitetsfrågorna, däremot, har ett par namn som då och då engagerar sig, men ingen klar lysande stjärna. Dessutom saknas en organisation. Det finns, kort sagt, inget ”blatteförbund”.

Ett annat, högst anmärkningsvärt, problem i diskussionen kring rasism är att ”den andra sidan” alltid skriker högst. Om jag som man skrikit högt och idiotiskt i kvinnofrågor hade jag betraktats som en dåre, en Pär Ström-typ. Om jag som heterosexuell försökt tvinga på gayfolket mina åsikter, skulle jag stämplats som homofob.

Ändå är det väldigt många etniska svenskar som inte bara tycker till om rasismen, utan dessutom talar om för oss som har invandrarbakgrund hur vi ska känna och agera. Det saknar motsvarighet i övrig samhällsdebatt idag.

Därmed inte sagt att ”etniska svenskar” inte får tycka till. Men det måste göras med kunskap och, framför allt, empati.

Det tredje problemet när vi diskuterar rasism är att det har blivit fult att säga just ”rasism”. Medan många kvinnor inte skulle tveka inför att kalla någon för mansgris, är vi många med invandrarbakgrund som drar oss för att ”spela ut rasistkortet”. Det finns en rädsla för att urvattna begreppet.

Saker som är klara fall av rasism tonas ofta ned av oss och andra för att vi ”borde fokusera på viktigare saker”. Men vem som ska göra den distinktionen är inte klarlagt, och de viktiga sakerna verkar ändå inte diskuteras, då vi har sprungit runt i detta hamsterhjul i en evighet.

Sammantaget är det för många oinitierade som tycker saker. Detta gör att frågan om etnicitet och rasism i Sverige inte drivs av de utsatta, utan av folk som har gjort det till sitt yrke (läs hobby) att tycka till om allt. De som bör tycka och faktiskt vet vad de talar om genom att ha levt erfarenheten är löst sammansatta, och vågar inte närma sig frågan med den bestämdhet och pondus som krävs.

När drevet går är det inte lätt att vara stark. Fråga bara stackars Behrang Miri.

Tänk er att jag gick fram till en våldtagen tjej och frågade vad hon hade på sig vid våldtäkten och om hon verkligen inte ville? Eller att jag sa till en homosexuell person som blivit misshandlad på grund av sin läggning att denne hittade på, eftersom jag aldrig själv sett homosexuella personer bli misshandlade? Det skulle vara befängt och djupt osympatiskt.

Men medan det aldrig skulle falla mig in att tala om för en kvinna, en homosexuell eller någon annan ”grupp” där jag inte har egna erfarenheter och upplevelser, hur de ska känna och bete sig, är det väldigt vanligt att etniska svenskar talar om för mig och andra med invandrarbakgrund hur saker och ting ligger till för oss. Vi får höra att vi är gnälliga, att vi överdriver och att vi borde slappna av.

Jag är personligen rätt trött på att slappna av. Jag vill spraka igång en nyanserad diskussion. Där rätt personer får komma till tals.

Minns ni när Kulturhuset tog bort en bok som förespråkade kvinnomisshandel och samtliga Sveriges män rasade på nätet och Kulturhuset backade efter några timmar?

Nej, just det.