Kulturvänsterns arbete är moral i sin renaste form

DUBBELMORAL? Författaren Nina Björk har kritiserats för att inte leva som hon lär. Men ekonomiska och kulturella privilegier är inte ett hinder för att bedriva konsumtionskritik. Tvärtom: I ett borgerligt samhälle besatt av deckare och kärleksnoveller är det närmast en förutsättning. Det skriver Andres Lokko i en replik till Ann Heberlein.

Sommaren 2009 ägnade jag en stor del av juli månad i sällskap med den brittiske historikern Tristram Hunts utmärkta biografi om Friedrich Engels, mannen som tillsammans med sin kollega Karl Marx grundade kommunismen. Boken heter The Revolutionary Life of Friedrich Engels och bär den i det här sammanhanget så passande underrubriken The Frock-Coated Communist.

På svenska blir det ungefär ”den frackklädde kommunisten”. Den korrekta översättningen torde vara långkavaj, men man förstår poängen enklare om jag tar mig friheten att kalla det för något så snarlikt som just en frack.

Om den – ursäkta den omedvetna vitsen – engelska sommaren tillät det satt jag ofta på någon av bänkarna i Londons Primrose Hill, en park i ett pittoreskt och oerhört välbärgat bostadsområde. På en husvägg där hänger en karakteristiskt blå historie-plakett som förtäljer att det var just i det huset Friedrich Engels bodde när han och Karl Marx skrev Det kommunistiska manifestet.

Ett stenkast österut därifrån övergår Primrose Hill i Camden Town, där det revolutionsromantiska punkbandet The Clash hade sin första replokal. Deras sångare och textförfattare Joe Strummer var privatskoleutbildad och uppvuxen i en väldigt rik diplomatfamilj. Han må, till skillnad från Engels, ha mörkat detta under början av sin karriär. Men även senare stod det aldrig någonsin i vägen för hans texter som ständigt drömde om en mer rättvis värld, brann av empati för dem som inte hade vad Joe Strummer hade. Som textförfattare präglades han – och detta är viktigt – av en osjälviskhet utan dess like.

Båda dessa herrar ägnade sina liv åt att skriva, dokumentera och agitera. Att formulera drömmar om en bättre värld blev det centrala i deras verk.

Detta för oss in på anledningen till varför jag egentligen skriver detta. I förra veckan skrev Ann Heberlein på den här platsen om Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon formulerade det bland annat så här:

”Innehållet i Björks bok förvånar inte, det är ungefär vad jag förväntade mig. Nej, det som verkligen förvånar mig, rentav chockerar mig, är författarinnans franka erkännande att hon inte lever som hon lär. Hon bor stort och vackert och njuter uppenbarligen av all den komfort som detta vidriga kapitalistiska system erbjuder henne. Detta verkar dock inte vara ett problem vare sig för Björk eller hennes Kamrater.”

Den brittiske protestsångaren Billy Bragg har tjänat väldigt mycket pengar på sina sånger. Han bor med sin fru och sina barn i ett oerhört trevlig hus ute på landet i det blomstrande Devon. Gör det honom mindre trovärdig? Bör han automatiskt anklagas för, vilket Heberlein anser om Björk, dubbelmoral?

Jag förstår inte ens resonemanget. Det påminner mig om hur man på 1980-talet, i alla fall i Stockholmsförorten där jag växte upp, ropade ”men flytta till Sovjetunionen då!” till alla som hyste något som en påminde om vänstervärderingar.

I Lyckliga i alla sina dagar stångas Björk konstant med frågan kring just sitt eget bekväma och framgångsrika liv mitt i skandinavisk trygghet – men skulle detta då behöva hindra henne från att drömma om något bättre för alla som inte har det så?

Ann Heberlein skriver att hon inte respekterar något annat än handlingar, intentioner ser hon ner på. De är inget värda. Först tänkte jag ”aaah, hon har helt enkelt inte läst boken, blott tagit del av lite ringar på vattnet”. Sedan insåg jag att min tankebana var helt irrelevant: Heberleins misstro mot intentioner och respekt för handling är en grundvärdering i vilket sammanhang som helst.

Det är det som skrämmer mig.

Nina Björks intentioner är i det här fallet (om du frågar mig) till att börja med både goda och osjälviska. Hon är en välutbildad skribent, som således tillhör det fåtal privilegierade nog att både försörja sig på just sina intentioner samt förmågan att formulera dem i bokform. I böcker som dessutom är väldigt lästa. Hon skulle kunna skriva poesi, hårdkokta deckare eller kärleksnoveller istället. Men nej, hon väljer att ägna sin tid till att skriva om sina utopiska drömmar om rättvisa.

Inte rättvisa för henne själv – utan för alla.

Så säg mig: vad i detta är inte just handling? En oerhört politisk sådan. Ord har förmågan att förändra, inspirera och inge hopp.

Nina Björk sätter dessa ord efter varandra som bildar meningar och åsikter. Vi andra läser dem för att hon är bättre än så många andra på just detta och de orden, de slutsatserna kan få oss att också göra något. Det råkar vara hennes kall, hennes dragna strå till stacken.
Hon kan – och framförallt vill, God bless her! – göra detta snarare exakt för att hon bor på si eller så många kvadratmeter, inte behöver ta ett extrajobb på 7-11 för att betala hyran eller vara livrädd för att kanske utvisas till Syrien.

Jag kan inte för mitt liv se någon dubbelmoral i detta.

I Nina Björks arbete ser jag bara det Ann Heberlein inte ser, eller kanske inte ens förstår: moral i sin renaste och mest självrannsakande form.