Sluta fega föräldrar – idrottande barn mår bra av att drillas hårt

BARN OCH TRÄNING Svensk idrottsfilosofi går ut på att alla ska få vara med. Men sport handlar om att vinna. Barn som inte klarar kraven borde kanske prova någon annan hobby? Det skriver ”Robinson-Leif” Svensson, fotbollstränare, inför torsdagens Debatt om barnidrott.

Ställa krav på barn – ämnet är tabubelagt, många fegar inför det. Svenska Fotbollförbundet säger till exempel att man inte ska räkna mål. Men nu råkar det ju vara så att barnen själva räknar mål. Barn tycker det är viktigt att vinna. De har förstått hela spelidén: Fotboll handlar om att göra mål och vinna.

All sport handlar om att besegra sin motståndare.

Att vi blundar för att barn faktiskt tycker att det är roligt att vinna gör mig därför frustrerad. Vi är så måna om att alla ska vara med att vi tappar konceptet och glömmer bort vad sporten bygger på.

Barn ska drillas tidigt. Vi vinner genom att lära oss spelet i tidig ålder. Barn tycker det är tråkigt att förlora, en eventuell förlust kan sporra dem till att gå hem och träna hårdare. Om jag istället skulle mörka hela spelidén för barnen, hur ska jag då motivera dem?

Vår svenska velour-filosofi ställer inte krav på att barn ska hälsa på vuxna, ta av sig mössan, ha det snyggt i omklädningsrummet eller äta upp maten. Men på mina träningar är det jag som bestämmer. Som fotbollstränare är jag inte rädd för att säga ifrån och kräva att barnen ska skärpa sig.

Det är fotboll som gäller när de är på träningarna, inte lek. Ungarna måste vara fokuserade.

Det kanske låter hemskt, men jag vet precis vad jag pratar om – det ska vara disciplin även på barnkalas. Barnen ska ta en tårtbit som de kan äta upp, så länge de tycker om tårtan får alla vänta tills den är uppäten. Som vuxna måste vi ställa krav, det är viktigt markera vad som gäller och att barn lär sig vad som är rätt och vad som är fel.

Det är frivilligt att vara med på mina träningar. Om barnen inte trivs med att jobba hårt kanske de ska prova någon annan sport eller fritidsaktivitet. På så sätt hjälper jag, genom att ställa tydliga krav, barnen att komma på vad de tycker om att göra.

De som inte har social trygghet hemifrån mår bra hos mig. Jag är lika hård mot bra spelare som mot sämre spelare. Ungarna trivs för att de vet var de har mig.

Jag var själv extremt tävlingsinriktad som barn. Jag tränade fotboll och friidrott, ishockey spelade jag tills jag var närmare trettio. Det finns flera anledningar till att jag aldrig blev en idrottsstjärna. Jag hade inte den talang som krävdes, men det handlade också om att mina föräldrar och lagledare inte hade rätt kompetens som tränare.

Jag var bra tränad, lyckades ändå inte.

Men sporten fostrade mig. Den gav mig självkänsla och styrka. Det vill jag ge tillbaka till mina barn, och alla dem jag tränar. Att dalta med dem är inget alternativ – vill de ha det får de hitta en ny fotbollstränare.