Förlagen tar från de fattiga och ger åt de rika

BÄSTSÄLJARE Varför väljer förlagen att göra reklam för böcker som redan är garanterade att sälja en stor upplaga? Alla Jan Guillous läsare behöver knappast en reklamtavla för att veta att hans nya bok har kommit ut. Bokmässan vore ett utmärkt tillfälle för förlagen att också marknadsföra de böcker som säljer blygsamma upplagor, skriver Jessica Johansson.

Få har nog missat att såväl Jens Lapidus som Jan Guillou är aktuella med nya böcker. Det är nämligen bland annat dessa författare som förlagen väljer att marknadsföra stort. Såväl tunnelbanor som perronger och bussar pryds av reklamaffischer för dessa, och andra stora boksläpp. Jag har länge funderat kring varför förlagen väljer att göra reklam för böcker som redan är garanterade att sälja en stor upplaga. Alla de Guillou-läsare som ivrigt väntar på hans nästa bok, behöver knappast en reklamtavla för att veta att den har kommit ut.

Självklart bör förlagens argument rimligen vara att de stora författarna visserligen säljer mycket, men att de alltid kan sälja ännu mer. Det stämmer säkert. Men alla stora förlag ger också ut böcker av debutanter och författare som skriver smalare litteratur. Att istället satsa energi på att marknadsföra dessa stort skulle ge ett bredare litteraturklimat i Sverige. Människor som annars inte skulle ha hört talas om böckerna, men som gillar att läsa, kanske skulle hitta en helt ny genre att botanisera i. Samtidigt skulle knappast Guillou eller Camilla Läckberg svälta vid sina tangentbord. Att annan typ av litteratur får ökat utrymme leder inte till att människor slutar läsa de försäljningsmässiga giganterna.

Just nu pågår den årliga bokmässan i Göteborg. Årets tema för mässan är Norden och bredden i programbladet är stor, men fortfarande lyser de smalare författarna med sin frånvaro. Det förekommer programpunkter och seminarier med poeter, till exempel, men de utgör en absolut minoritet. Bokmässan vore ett utmärkt tillfälle för förlagen (som står bakom många av programpunkterna) att visserligen erbjuda signerade böcker av stora författare, men också att marknadsföra de böcker som säljer blygsamma upplagor. Varför inte ge någon av höstens debutanter en halvsidesannons i DN Kultur eller Åsa Ericsdotter en tavla på tunnelbanan eller spårvagnen?

Om någon uppfattar det här förslaget som väl extremt, så skulle ett alternativ vara att åtminstone använda en liten del av marknadsföringsbudgeten för en viss bok till en annan (som inte fått någon sådan budget överhuvudtaget). Det skulle förmodligen räcka för att en författare som normalt säljer blygsamt, skulle sälja betydligt mer.

Jenny Högström gjorde i början av året ett reportage i Helsingborgs Dagblad (22/1 2012) om vad poeter tjänar och svaren från de tillfrågade poeterna var att i princip ingen av dem kunde leva enbart av sitt skrivande. I ett samhälle där marknadens lag råder kan man krasst resonera att det som inte säljer och efterfrågas väl inte längre har sin plats. Jag tänker dock att alla typer av litteratur behövs, även den som för närvarande inte säljer i hundratusentals exemplar.

Många i min bekantskapskrets som tidigare läst blandad litteratur, har övergått till att endast läsa deckare och storsäljande böcker. Det är helt okej, jag är ingen kultursnobb som predikar för enbart högkvalitativ litteratur, men påstår ihärdigt att bredden behövs för ett levande kulturklimat. Ett fint initiativ från förlag och boklådor vore därför att satsa sina miljoner också på intressanta författare som inte når så många, men som många garanterat skulle uppskatta att läsa.