Tintin-gate var en välregisserad DN-kupp

TINTIN-BRÅKET Ett par flyttade böcker på ett barnbibliotek blåstes via Twitter upp till Sveriges viktigaste nyhet. Sociala medier fyller mig just nu med en känsla av oro snarare än sund medborgarmakt. Inför riksdagsvalet krävs en diskussion om nyhetsredaktionernas ansvar, skriver Brit Stakston.

Med den stora rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin” på framsidan i DN var det enkelt att förutse vad som skulle ske. Censur! Full Twitterstorm var förstås att vänta.

DN-artikeln om att Kulturhusets barnbibliotek flyttar sina Tintin-böcker från hyllorna publicerades 05:36 i tisdags. Klockan 10:53 hade mediedebatten gjort sitt. Det tog alltså fem och en halv timme, sedan gjorde Kulturhuset en pudel och DN publicerade en ny artikel som illustrerades med hur bokvagnen rullades några meter tillbaka.

Det är bra med engagemang. Men jag funderar ändå över vad konsekvensen blir av de här välregisserade och förväntade mediedebatterna.

För mig skapar dessa återkommande vågor av twitterstormar inte längre någon känsla av medborgarmakt eller konsumentmakt. Jag får oftast antingen en starkt normdrivande skolgårdskänsla, eller funderar mest över vems välregisserade agenda detta spelar i händerna. Var finns nyanserna, tiden för reflektion, analys av syfte och tänkbara andra agendor än de uppenbara? Och var finns viljan att ens lyssna till fler perspektiv under rådande twitterstorm?

Det vi upplever som enorm frihet, möjligheten att tycka och tänka till att rasa på Twitter, blir väldigt lite av reell medborgarmakt när den i grunden ofta dirigeras av andra. Frågan är hur stor vår egen insikt är om att våra egna ryggmärgsreflexer är så enkla att förutse.

Den mest beska eftersmaken av #tintingate är att det verkar regisserat av DN Kultur.

Kulturchefen Björn Wiman sa häromdagen att det är lustigt att folk tror det är ett konstprojekt när det är en nyhet, apropå rykten om att #tintingate var just ett konstprojekt.

Jag väntar inte alls på att det avslöjas som ett konstprojekt. Snarare hoppas jag att Björn Wiman berättar att det hela var ett mediekritiskt, dagstidningsregisserat upplägg för en mediedebatt. För det vi behöver vi. Något som sätter fingret på hur fullständigt oreflekterande vi agerar i grupp, och hur de diskussioner som sker på twitter får enorma genomslag i övriga medier. Något som visa hur starkt samspelet är mellan twitterdiskussioner och medieutrymmet, att som får oss twittertyckare att fundera över vem som har mediemakten – och redaktionerna reflektera över den twitterelit som styr medieutrymmet.

En bakvänd PR-kupp för journalistiken, med andra ord. Tyvärr tror jag inte att så kommer att ske.

Men vi kan konstatera att det var en vald vinkel på en ”nyhet” med stor medvetenhet om de kommande reaktionerna på Twitter. Ett startklart gäng redo att slåss för yttrandefrihet via tangenterna 24 timmar om dygnet. Som hittills genererat sju artiklar till på ämnet enbart i DN.

Låt oss för en stund fundera på vilket utrymme detta egentligen hade fått i Dagens Nyheter, och i förlängningen övriga svenska medier, pre-Twitter. Hade verkligen DN Kultur låtit tipset om de interna tokigheterna på Kulturhuset, bäst gestaltade av att Tintin de facto fortfarande var tillgänglig några meter längre bort på samma våningsplan, fått ta så stor plats?

Plötsligt känns den där ”nyheten” mest fabricerad, med tanke på viktiga komponenter såsom hur det faktiskt såg ut på Kulturhuset vad gäller Tintins närvaro och de pågående interna diskussionerna.

Det interna efterspelet har vi senare kunnat följa, bland annat på TioTrettons egen blogg där de övriga anställda säger att ”Vi i personalen på TioTretton har inte stått bakom beslutet att ta bort Tintin från vårt barnbibliotek.”

Kulturhusets Serieteket ger också sin version, ”Serieteket – som är ett vuxenbibliotek – behåller utan tvekan alla sina Tintin-album på klassikerhyllan”. Det är ett för övrigt bra inlägg om urval på kulturinstitutioner och den konstnärliga frihet som måste få råda. Men jag lägger mest märke till hur de mitt i rådande debatt vill poängtera vilken underordnad roll Behrang Miri, mannen bakom flyttbeslutet, egentligen har: ”Initiativtagaren Behrang Miri är inte heller Kulturhusets chef eller bibliotekschef utan konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten.”

Interna stridigheter på Kulturhuset förtjänar inte det gigantiska medieutrymme de fått.

Vi talar om framsidan på en av Sveriges största dagstidningar. Med den fetaste rubriken och största bilden, fullständigt dominerade. Enligt DN var det här alltså det viktigaste som hände i Sverige i tisdags. Tintin som diskuterats många gånger tidigare.

Tre frågor bör dem som intresserar sig för dagens medier ställa sig efter #tintingate:

● Hur medvetna är redaktionerna om hur lätt det är att manipulera nyhetsflödet genom att regissera diskussioner på Twitter?

● Hur ofta arbetar redaktionerna medvetet med twitterpubliken som pådrivare av tänkbara perspektiv på till exempel ett ogenomtänkt uttalande?

● Hur lätta är vi som med många följare regerar i den så kallade tyckonomin på twitter egentligen att regissera?

Vi har ett riksdagval framför oss. De sociala mediernas roll i detta oroar mig just nu mer än vad de ger mig en känsla av sund och revitaliserad medborgarmakt. Redan under valet 2010 kunde vi se vad 300 nätvana SD-are kunde åstadkomma vad gäller synlighet för sina perspektiv och frågor.

Vad händer nu, när verktygen till fullo förstås av andra agendasättare? Mer subtila och raffinerade kommer de fullständigt att kunna styra debatten.

Vi ser redan nu företeelse efter företeelse ta stort medieutrymme, enbart för att de digitala mekanismerna förståtts. #kony2012 är det mest tydliga exemplet på det. Konsten att förpacka ett budskap i en digital samtid. Nästa fråga blir vad som händer när nyhetsvärderingen, som i DN:s och #tintingates fall, sker med gräshoppssvärmarna på Twitter i åtanke.

Vi är vana, fria medietyckare – som egentligen är hyfsat lätta att manipulera.