Bokmässan gav mig inte ett skit

SPRITKULTUR Bokmässan är ett knullnäste för uppknäppta, gapiga författarfarbröder med vissnande nejlikor i kavajfickorna – jag har aldrig hört så mycket fascistiskt förakt mot oliktänkande som där. Den borde vara för er som läser, och bara för er, skriver Marcus Birro.

Jag sitter i taxin mot Centralen i Stockholm. Jag har bott här ett år nu, på Södermalm, med vår familj, och vi trivs fantastiskt bra. Jag är lycklig här. Mitt liv går bra. Jag är samma vemodiga stackars jävel som förr, men det är inte synd om mig.

Strax är jag framme vid stationen och det regnar spik, som i Göteborg, när det vågräta regnet drar in från hamnen, och vindarna är kalla hela vägen in till märgen.

Som jag älskade de där gatorna förr i tiden. Som jag älskade Göteborg. Som jag äskade sönderfallet som bodde i varje gatsten, i varje kvarter. Pubarna, de inrökta cellerna, Västerhus. Silverkällaren. Och senare, Centralens Pub, Klara, Jazzhuset. Göteborg var en saga då. Göteborg var som ett smörgåsbord av ställen för nästan-blivande poeter att supa ner sig på.

Så många som ville så mycket men förstörde allting istället.

Nej, det går inte att komma runt spriten den här gången heller. Så mycket kultur är förknippad med helvete och sönderfall. När jag slutade dricka och blev nykter gick jag äntligen ifrån att vara enbart en bland alla andra, till att faktiskt börja arbeta. Och ska man arbeta i svenskt kulturliv måste man stå utanför. Och när man är nykter i kulturlivet är man utanför. Vilket alltså är en bra sak. Jag är glad att jag står tacksam.

Jag avskydde tidigt alla uppknäppta, gapiga och solbrända farbröder med vissnande nejlikor i kavajfickorna som trängdes på barerna vid Järntorget eller på Park eller på den där fruktansvärda baren högst upp i Gothia Tower. Posörer med så mycket luft i hjärtat och mellan sidorna att man blåses omkull av att komma nära dem.

En dåvarande flickvän lade sig med en av dem och jag frågade ut henne i timmar om deras aktiviteter. Ju fläskigare och svettigare desto mer ville jag höra. Bokmässan var ett knullnäste för kåta svartklädda gymnasieflickor från Schillerska och de där farböderna som i bästa fall kunde vara deras farsors bröder.

Jag avskydde drogerna och spriten. Avskydde se Kristina Lugn ragla så borta att hon blev ledd av en gammal dam till en hiss på ett hotell som det senare visades sig att hon inte bodde på. Avskydde de andra jävlarnas menande blickar när de beställde mer sprit i baren.

Jag skämdes alltid å Ulf Lundells vägnar att någon torterat in Bokmässan med blod i hans kontrakt. Man såg vilken plåga det var.

Det fanns inget anständigt med Bokmässan, och detta var ändå en tid då jag själv i högsta grad levde ett oanständigt liv. Men jag ville inte in bland pappmuggarna och klibba med ljummet rödvin. Bokmässan gav mig inte ett skit.

Jag har aldrig hört så mycket fascistiskt förakt mot alla sorters oliktänkande som jag hörde de där nätterna på barerna vid hotellen. Det var ett kåtslag och ett uppeldande utan dess like. Jag led. För mitt enda kall var att få skriva. Jag ville ingenting annat. Jag kunde ingenting annat. Jag hatade allting annat. Och så detta! Författare, redaktörer, journalister, drängpackade hyenor på en stor personalfest lika hemsk som vilken förbannad personalfest som helst. Som Lisebergs ungdomar i en bar med fri sprit. Det var bara de gröna kaninerna som saknades. Ett tag, för till sist kom även de gröna kaninerna in på något sätt, och då var det bara att packa ihop sina grejer och dra.

Jag höll mig borta från mässan trots att jag de senaste åren av min tid i Göteborg aldrig bodde mer än 200 meter därifrån. Men vad skulle jag där att göra? Jag kunde inte överleva utan skrivandet, utan diktarna, utan böckerna. Men skitsnacket avskydde jag.

Ett år hittade jag tillbaka och då var det enbart de små litterära sällskapen som lockade. Fick jag syn på ännu en klonad Jan Guillou eller en Mark Levengood vände jag på klacken och gick därifrån. Men jag älskade att samtala med Dan Andersson-sällskapet, med Hjalmar Söderbergs vänner och en del andra.

Långsamt lyckades jag vrida fokus från alkisarnas hesa stämmor inne i barerna och upptäcka mässan som den ska bli upptäckt, som en läsare. Författarna hör egentligen inte hemma på Bokmässan. Det är er mässa, ni som läser. För er och bara för er.

I år är det 10 år sedan jag flyttade från Göteborg. Mitt liv är inte sig likt på en enda millimeter sedan dess. Nu ser jag med ömhet och respekt på mässan.

Som en läsarens guide in i det vansinne som är författarens värld är Bokmässan fantastisk. Jag vet hur den världen ser ut, den är min vardag, därför vill jag inte vistas mer än nödvändigt där inne.

Nu är snart tåget framme. Jag läser Stephen King och Tomas Tranströmer. Livet som en ständig revansch. Segrar man vinner men som blir förluster så fort man får dem i sina händer.