Förfärlig tystnad om den svenska arbetslösheten

ARBETSMARKNAD Fram till 90-talet uppfattades en arbetslöshet på tre procent som politiskt besvärlig. Idag har Sverige en arbetslöshet kring åtta procent – men om detta talas det tyst. Hur kan vi utan att blinka acceptera arbetslöshetsnivåer som varit otänkbara för bara ett par årtionden sedan? skriver Lars Magnusson.

Europa genomlider i dag en kraftig recession som också har globala återverkningar. Vi som för några år sedan varnade för en så kallad dubbel-dipp betraktades som pessimistiska domedagsprofeter. Men idag är vi faktiskt i ett sådant läge. Efter den akuta finanskrisen hann aldrig ekonomierna återhämta sig. Vi känner idag av en minskad efterfrågan och ökad pessimism. Hjulen går allt saktare och i synnerhet arbetslösheten är på väg uppåt.

Det är enkelt att förklara den stigande arbetslösheten – i Europa liksom i Sverige – mot bakgrund av denna dubbel-dipp. Givetvis är det den akuta orsaken till dagens dystra siffror. Förvisso är det huvudförklaringen till varför alla svenska prognosmakare – inklusive Riksbanken, Konjunkturinstitutet, affärsbankerna och Anders Borg – räknar med en påspädning av arbetslösheten till nästa år. Åtminstone regeringen påpekar att det inte är vårt fel att arbetslösheten stiger, det beror på det internationella konjunkturläget. Vissa länder har misskött sina statsfinanser till den grad att världsekonomingått i stå.

Men är det verkligen så enkelt? Det finns flera problem med den historieskrivning som regeringen Reinfeldt nu ägnar sig åt. Framförallt gäller det den envist stigande arbetslösheten. För det är ett ovedersägligt faktum att allt sedan 1990-talets inledning – de senaste tjugo åren – har vi i Sverige gått in i varje högkonjunktur med en stigande arbetslöshetsnivå. På samma sätt har andelen sysselsatta minskat i varje lågkonjunktur för att sedan inte uppnå samma höga nivå som tidigare.

Före 1990-talet uppfattades en arbetslöshet på tre procent som mycket hög och politiskt besvärlig. Samma sak gällde en sysselsättningsnivå strax under åttio procent. Efter 1990-talets ekonomiska kris i Sverige sågs fyra till fem procent närmast som full sysselsättning och en sysselsättningsnivå kring 75 procent som ett mycket lyckat resultat. Idag har ambitionerna blivit ännu lägre. Vi har idag en arbetslöshet kring åtta procent och en ytterligare sjunkande sysselsättningsnivå.

I förhållande till omvärlden uppfattas detta som något positivt. Det talas tyst om en arbetslöshet som sakta tycks krypa uppåt hela tiden.

Vad kan det bero på? Regeringen skyller alltså på finans- och budgetkrisen, oppositionen klagar på en alltför passiv jobbpolitik och för lite satsningar på investeringar. Svenskt Näringsliv menar att orsaken ligger i allt för höga ingångslöner för ung arbetskraft medan LO betonar problemet med matchningen på arbetsmarknaden.

Det ligger förstås mycket i flera av dessa framförda åsikter. De behöver inte heller utesluta varandra. För att åstadkomma en bättring måste man förmodligen gå flera ben samtidigt.

Så mycket kan dock sägas att en accelererad arbetslöshet inte är något enskilt svenskt fenomen. Vi kan se en liknande utveckling överallt, i synnerhet i Europa. Vari består då denna sjuka? Har vi i Europa fört en alltför återhållsam makroekonomisk politik under senare år under förevändning av att hålla inflationen nere – i motsats till USA som hela tiden tycks gasa på? Beror det på våra höga ingångslöner? Eller på att vi har omfattande matchningsproblem när vi går från en gammal industriell ekonomi till en ekonomi som mera bygger på kunskap och högt förädlingsvärde?

Det är inte lätt att svara helt säkert.

Säkert är dock att den nuvarande tystnaden kring arbetslösheten är förfärlig. Än värre är det faktum att vi utan att blinka idag accepterar arbetslöshetsnivåer som hade varit otänkbara för bara ett par decennier sedan. Vart är vi egentligen på väg?