Sverige är en plats där förbluffande lite händer

DET POLITISKA LANDSKAPET Vi matas med opinionsmätningar som pekar ut politikens vinnare och förlorare. Men bakom dem döljer sig egentligen en tydlig stabilitet kring de två stora alternativen i svensk politik. Om ingenting dramatiskt sker rör vi oss allt närmare ett tvåpartisystem dominerat av Socialdemokraterna och Moderaterna, skriver Jonas Hinnfors.

Väljare som följer den strida strömmen kommentarer kring partisympatimätningar kan säkert få intryck av att det svenska partilandskapet är statt i stor och ständig förändring; att egentligen inget är beständigt vad gäller partiernas storlek eller inbördes styrka.

Senast igår meddelade DN att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enligt en Ipsos-mätning nu är större än Alliansen.

Det är lätt att bli förvirrad av det närmast konstanta flödet av opinionsundersökningar om riksdagspartiernas ställning, och inte minst av mediekommentarerna som ofta fokuserar på opinionsförändring. Under samma vecka kan dessutom mycket väl dramatiska rubriker peka ut ett och samma parti som både vinnare och förlorare. Lever vi verkligen i en tumultartad tid där partiernas storlek ständigt ändras drastiskt?

Utan opinionsundersökningar skulle vår enda egentliga information om partiernas storlek komma i samband med riksdagsvalen. Nu får vi istället kontinuerliga uppdateringar. Ofta kommenterar medierna ”förändringar”, trots att de ligger inom felmarginalen.

Ibland sägs att den fokus på maktaspekten som indirekt förmedlas av opinionsundersökningar kan leda till politikerförakt – men politikerföraktet i Sverige har faktiskt minskat dramatiskt sedan 1998. Vissa länder förbjuder opinionsmätningar i valkampanjers slutskede med hänvisning till att valutgången otillbörligt kan påverkas. Man vill ha väljarnas ”rena” partisympatier vid valet utan information om styrkor och svagheter hos partierna. Men vad är egentligen ”rena” åsikter?

Partisympatimätningar är en naturlig del i fri opinionsbildning.

Däremot kan det vara rimligt att reflektera över hur verklighetsförankrad mediernas starka fokus på förändring och tillfälliga vinnare/förlorare egentligen är. Långsiktigt är det verkligt spännande med det svenska partisystemet två saker.

● För det första, den trots allt stora stabiliteten.

● För det andra, att vi allt tydligare ser konturerna på ett tvåpartisystem.

I valet 2010 fick S 31%, M 30% medan övriga partier låg på 5,5-7,5%. Idag har i ett vägt genomsnitt av flera mätningar S 34%, M 29% med övriga partier 3,5-9,5%. För ett år sedan, före Juholtkrisen, hade S 33%, M 31% medan övriga låg på 4-9,5%.

Även jämfört med valet 2006 har förbluffande lite hänt.

Svensk politik har alltmer kommit att kännetecknas av ett tvåpartisystemliknande tendenser, där Socialdemokraterna och Moderaterna totalt dominerar. Självklart kan oförutsedda händelser inträffa. De rödgröna gick plötsligt, och har det visat sig, ogenomtänkt samman i ett unikt koalitionsalternativ 2008. Det ledde till problem för Socialdemokraterna, men ändrade knappast bilden av tvåpartitendens. Socialdemokraterna gick lika plötsligt in i en historiskt sett unik ledarskapskris 2011.

Men när dessa två unika händelser förbleknat är det mer strukturella och stabiliserande faktorer som gör sig gällande.

Sverige är det land i västvärlden där vänster-högerideologi är starkast förankrat i väljarkåren. Utrymmet för konkurrerande ideologier, till exempel miljö, religion, xenofobi, stad-land, är därför begränsat. Detta försvårar i sin tur för MP, KD, SD och C att växa sig starka – om de inte kan inordna sina alternativa ideologier på en överordnad vänster-högerskala. En lång rad undersökningar visar dessutom att flertalet väljare rankar frågor som är typiska vänster-högerfrågor högst – och dessutom gör det inom ett brett mittenspann.

En stor del av väljarkåren uppskattar en omfattande och universell välfärdsstat och är dessutom beredd att betala relativt höga skatter för att finansiera den. Karaktären på välfärdsstaten, till exempel vinst eller ej, kan det råda delade meningar om. Men möjligheterna för partierna att variera välfärdstemat är ganska begränsat – vilket talar för några få större partialternativ.

Sysselsättning är det andra stora väljarområdet. Även här finns en djup enighet hos de flesta om de stora dragen kring den svenska modellen: relativt säkra förhållanden på arbetsmarknaden, kollektivavtal och ganska omfattande offentliga åtgärder för att trygga sysselsättningen. Precis som på välfärdsområdet finns olika uppfattningar kring inriktning på modellens ingredienser, men utrymmet är relativt begränsat för de alternativ partierna kan formulera.

Stabiliteten kan förstås komma att ändras. De ideologiska alternativen kan skärpas, mjukas upp eller paketeras lite annorlunda, vilket var vad som hände under det rödgröna samarbetet 2008-10. Om en ny invandrarbaserad underklass blir allt större eller om klasskillnaderna tillåts öka dramatiskt, kan det skapas grogrund för nya partikonstellationer och ett mer splittrat partisystem.

Där är vi inte idag. Bakom de ständiga tidningsrubrikerna om förändring, vinnare och förlorare finns en förbluffande stabilitet kring två stora alternativ i svensk politik.