USA är ett bättre land för mig än statsfeminismens Sverige

USA-VALET Under onsdagens presidentvalsdebatt blev det tydligt att Mitt Romney bekänner sig till traditionella amerikanska frihetsideal – värderingar jag själv söker efter att tillsammans med min familj ha utvandrat från Sverige till USA. Jag fick jag nog av svenska skatter, genustrams och fackligt riggad arbetslöshet. För min mentala hälsas skull var jag tvungen att lämna Sverige, skriver Klaus Bernpaintner.

Till slut fick jag nog. Nog av social ingenjörskonst för att skapa det perfekta folket. Nog av tjat om pappamånader, genustrams och militant statsfeminism. Nog av strävan efter millimeterrättvisa och smutskastande av framgångsrika människor à la Kamprad. Nog av en skola mer upptagen att förmedla godkända åsikter än kunskap. Nog av de facto dagistvång och statligt organiserad mobbning av hemmamammor för att främja ”tillväxten”. Nog av en farlig allmän sjukvård och av plundrade pensionskassor. Nog av fackligt riggad arbetslöshet. Nog av skatter som driver folk och företag ur landet.

För mina barns och för min egen mentala hälsas skull såg jag mig till slut motvilligt tvungen att lämna Sverige.

Vi valde att styra kosan mot USA. Här finns ännu en del kvar av den ekonomiska frihet som krävs för att välstånd ska kunna skapas. I Sverige tycks folk lustigt nog tro att vårt välstånd en gång skapats av politiker. Eftersom USA saknar dagistvång finns här fungerande civilsamhällen, med föräldrar och små barn som träffas och umgås på dagtid. Vuxna människor förväntas kunna lösa svåra problem, som att teckna försäkringar, hjälpa en medmänniska i nöd, och välja lämplig läroplan för sina barn. Och detta helt utan att staten måste träda in och ”hjälpa” dem att välja rätt.

Det är fascinerande att se hur bra det faktiskt fungerar.

På senare år har visserligen även USA halkat ganska snett. Inte minst under vänsterpresidenten Obama. Han gick till val på fred, precis som George Bush en gång, men fredsprismottagaren kom ironiskt nog att bli den mest krigiske presidenten i USA:s historia. Det syns tydligt på statsskulden som under hans tid i Vita huset exploderat från 9 000 till 16 000 miljarder dollar.

Under första presidentvalsdebatten i onsdags framgick det att republikanernas0 kandidat Mitt Romney bekänner sig till de traditionella amerikanska idealen. Romneys samhälle ska byggas av frivilligt samarbetande individer och den privata sektorn. Statens uppgift där är enbart är att värna människors frihet. Detta är i enlighet med den amerikanska konstitutionen.

Det är dessa ideal som jag söker mig till.

I Barack Obamas värld är statens uppgift däremot att värna undersåtarnas trygghet, ge dem gratis sjukvård, skola och dela ut mobiltelefoner till de hemlösa – ungefär som i Sverige.

Ur den första debatten trädde Mitt Romney fram som vinnare. Det kan ha sin förklaring i att han till skillnad från Obama, och de flesta svenska politiker, har haft ett riktigt jobb och därmed torde vara mer införstådd i hur verkligheten fungerar.

Men i praktiken skiljer sig nog inte ett USA under Obama så mycket från ett under Romney. Obama hittar gärna på nya uppgifter för staten, medan Romney vill se en liten minskning av statsapparaten – dock inte den kraftiga decimering som behövs för en långsiktigt positiv utveckling. Dessutom är det osäkert hur mycket av Romneys egen filosofi som faktiskt skulle komma att nå ut om han blir vald.

Han har nämligen fått samma livsfarliga neokonservativa krigshetsare i sin stab som lurade in Bush i Irak, och som nu ställt in siktet på Syrien och Iran.

Därför är jag, i enlighet med traditionella amerikanska ideal, egentligen ganska ointresserad av vem som regerar. För mig räknas bara om jag får vara i fred eller ej. Jag misstänker att oavsett vem som vinner kommer min frihet som vanligt att inskränkas på något nytt kreativt sätt. Men än så länge är USA ett friare land än Sverige.

Därför är det också en bättre plats för mig och min familj.