Jag vill sälja mig själv så in i helvete

KONSUMTIONSKRITIK Jag tycker inte för en sekund att drömmen om ett nytt kök är en skitdröm. För mig är det drömmen om en månad där man inte behöver vara rädd för inkassobrev, och jag säljer min själ för att göra den sann. Men min politiska profil är fullkomligt orubbad – och röd som chili, skriver dramatikern Martina Montelius, apropå Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar.

Jag har aldrig haft mer pengar än vad som krävs för att betala räkningar och köpa mat. Det dyraste jag någonsin har köpt är antagligen en dator för sju tusen kronor. Nina Björks nya bok har jag absolut inte råd med, men jag har smygläst den. Och jag tror att jag har samma grundläggande samhällssyn som Björk – men jag står för att jag vill sälja mig själv. Jag vill sälja mig själv så in i helvete.

När jag läser de i grunden fjantiga reportagen i DN Bostad om reklamarbetarna Camilla och Roger som ”blandar antikviteter och loppisfynd” skrattar jag och skakar på huvudet – men jag blir också avundsjuk. Jag vet att det är missklädsamt. Men det är sant.

Det är inte själva de designade toalettstolarna och kakelplattorna från Toscana jag längtar efter. Det är möjligheterna. Drömmen om att en dag ha en teoretisk möjlighet att plötsligt säga till familjen: ”Äh, vi tar semester! Vi åker till Bahamas! Vi har haft det så slitigt så länge – men nu ska vi vila” – jag lipar nästan när jag tänker på det.

Är min dröm om att rymma med familjen också en skitdröm?

Jag förstår verkligen drömmen om ett nytt kök, och jag tycker inte för en sekund att det är en skitdröm. Drömmen om det nya köket är drömmen om en månad när man inte behöver vara rädd för inkassobrev. Om att inte behöva leta efter den billigaste maten i affären. Om att kunna köpa något totalt onödigt – bara för att man fick lust med det.

Jag vet att det är fel på alla möjliga sätt, och om det finns ekonomiskt privilegierade människor som av ideologiska skäl avstår från konsumtion applåderar jag det. Men jag förstår så väl den starka längtan hos någon som inte har råd. Det där onödiga måste ju inte vara ett kök. Det kan vara ett par örhängen. Bara det är onödigt. Bara det är mitt. Bara det är ett bevis på att jag inte behöver vara rädd. Många är rädda för att bli vräkta vet du, Nina. Om de drömmer om nya kök tycker jag att du har råd att unna dem det.

För mig finns faktiskt en möjlighet att skrapa ihop till min åtrådda semesterresa, eller åtminstone ett par örhängen av plast! Jag kan nämligen sälja mig själv. Nu syftar jag inte på min kropp. Utan på min själ. Nina, du anar inte hur mycket material jag har! Psykiska skador från barndomen förstås, hemska erfarenheter av brutala män, naturligtvis, massor av spännande framgångar, nederlag och möten med osannolika människor i mitt yrkesliv, omvälvande upplevelser tillsammans med min nuvarande familj – och mycket, mycket mer!

Det jag vill, det jag verkligen vill, är att sälja allt detta för pengar. Min politiska profil är fullkomligt orubbad. Röd som chili. Har alltid varit, och kommer alltid att vara. Sedan vi fick en borgerlig regering i Sverige är jag ännu mer övertygad kulturvänstertant. Av värsta sorten! Men jag har överlevt så mycket, brakat ihop så många gånger, varit så misslyckad i så många sammanhang, och så olycklig. Nu vill jag ha en belöning. Och jag tror att Nina Björk vet lika väl som jag att det inte går att få känslomässig upprättelse för alla sina sorger.

Ingen kommer att spola tillbaka bandet och ge någon av oss en ny barndom, en ny oskuld, en vackrare berättelse. Så om jag åtminstone kan tjäna pengar på eländet vill jag gärna göra det. Det är MIN själ, och jag säljer den hur mycket jag vill. Jag har redan kärlek. Jag har redan många gånger fått bekräftelse på att jag är duktig i mitt yrke. Jag har redan goda vänner som tycker om mig för att jag är jag. Nu ska jag ha lite pengar också. Vilket läskigt minne vill ni höra först?

PS: förlåt Nina. Jag kan försöka skaffa lite mer självrespekt och leva som jag lär. Men i så fall undrar jag om du kan låna mig tusen spänn. På obestämd tid!