Migrationsverket speglar ett avhumaniserat samhälle

MIGRATIONSVERKET Det är populärt att rasa mot Sveriges inhumana hantering av flyktingbarn. Men i stället för att demonisera tjänstemännen vid Migrationsverket bör vi vända blicken mot oss själva. Empati och civilkurage kräver ödmjukhet inför vår egen och andras förmåga att göra både ont och gott, skriver författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén.

De senaste veckorna har Migrationsverket varit i rejält blåsväder för att de vill avvisa ensamma små barn till främmande länder. Det är inte första gången det stormat kring Migrationsverket. Tidigare har det bland annat uppmärksammats att de firat avvisningar med tårta.

Är människorna som arbetar på Migrationsverket särskilt hjärtlösa och kalla? Knappast. I själva verket skulle så gott som alla av oss kunna handla likadant i de situationer som myndighetens tjänstemän. Det visar både historien och ett antal socialpsykologiska experiment.

Vi människor tenderar att avsäga oss ansvar och eget tänkande när många människor är inblandade – och vi bara upplever oss själva vara en kugge i maskineriet. Denna tendens är en avgörande faktor vid institutionaliserade grymheter, mångdubbelt värre än dem på Migrationsverket.

Historikern Christopher Brownings undersökningar av frivilliga i en nazitysk polisbataljon visade att om deras uppgifter endast bestod av pappershantering eller i att fösa samman människor för transporter till koncentrationsläger, så hade de undersökta männen inga moraliska betänkligheter alls inför att delta i processen – trots att de inte var för själva judeutrotningen. Var och en kunde tänka att ansvaret låg på någon annan än dem själva – högre upp eller längre ner i orderkedjan.

När varje människa har sin bestämda uppgift blundar vi lätt för den helhet som sammanläggningen av delarna utgör.

Varje dag uppstår hundratals tillfällen då vi kan göra val. För att inte all vår tid och hjärnverksamhet ska ockuperas av dem låter vi låter autopiloten stå på. Då gör vi som vi gjort förut, som vi ser andra göra – eller som vi tror att andra skulle göra om de var i vår situation.

Våra val blir omedvetna och upplevs inte som val. Situationen får styra våra handlingar. Vi överlåter makten över oss själva till det system som satt upp ramarna, och släpper vårt eget personliga ansvar. Det är naturligt, men får ibland djupt olyckliga konsekvenser.

Om man utifrån lagar och regler varje dag fattar beslut som orsakar människor smärta och oro kan man, för att inte själv gå under, också behöva bygga en mental distans till dem. De människor man hanterar förvandlas till arbetsmaterial i stället för individer: de avhumaniseras.

Det är en människosyn som formas av situationen vi befinner oss i, och har lite att göra med våra ursprungliga moraliska värderingar. Också en läkare kan avhumanisera sina patienter för att orka hantera lidandet omkring sig. Men ansvar ligger alltid hos oss själva, i alla de roller vi tilldelas eller intar i vårt liv. Vi måste därför vara vaksamma på psykologiska mekanismer som kan styra oss bort från ett hållbart moraliskt förhållningssätt och handlande.

I nästan varje situation vi hamnar gör vi val som påverkar andra människor. Därför måste vi ständigt öva oss i att sätta oss in i andra människors känslor. Vi måste ifrågasätta och, om nödvändigt, göra motstånd mot de auktoriteter vi omges av och de gruppnormer vi lyder under.

Empati och civilkurage kräver ett ständigt värderande och omvärderande av de uppgifter vi får och en stor ödmjukhet inför både vår egen och andras förmåga att göra både ont och gott.

I stället för att demonisera de anställda vid Migrationsverket bör vi alltså ta händelserna där som utgångspunkt för att vända blicken mot oss själva. I vilka situationer i mitt liv riskerar jag själv att skada andra?