Nej Täppas, vi kan aldrig villkora yttrandefriheten

SKYDDET AV VILKS När Täppas Fogelberg på SVT Debatt vill dra in Lars Vilks polisskydd spelar han extremisterna i händerna. Oavsett vad man anser om samröre med islamofober, är det en demokratis skyldighet att skydda Vilks mot dem som vill skada honom. Påståendet att konstnären skulle få skylla sig själv känns igen från kampanjen mot Salman Rushdie efter Satansverserna, skriver Ivar Arpi.

I maj 2010 anlade två unga män en brand i Lars Vilks hus med avsikt att döda honom. Som tur var så var Vilks inte hemma. I december samma år sprängde Taimour Abdulwahab sig själv till döds på Drottninggatan i Stockholm. Men först spelade han in ett telefonmeddelande där han sade att ”deras” terrordåd skulle fortsätta så länge ”stödet av grisen Vilks” bestod.

Flera islamistiska terrororganisationer, bland annat Al-Qaida, har utlyst en belöning för den som dödar Lars Vilks. Han tillhör sedan 2007, då han målade sin rondellhund, skaran som lever under ständigt mordhot efter att ha utmanat islam – eller mer specifikt islamistiska extremister.

Vilks lever fortfarande, men många andra har inte varit lika lyckligt lottade. Listan på dem som mördats av extremisterna är lång.

Mot bakgrund av detta är det särskilt allvarligt att journalisten Täppas Fogelberg, här på SVT Debatt, skriver att han som skattebetalare inte längre vill bekosta skyddet av Lars Vilks. Han ironiserar också om att lägga ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – ”sedan kan vi väl glömma alltihop”.

Förutom att Fogelberg antingen är okunnig eller helt enkelt inte bryr sig om det reella hotet mot Vilks liv, har han missförstått hur en demokrati ska fungera. Det demokratiska systemet förutsätter rätten att yttra sig, men också frånvaron av våld när man gör detta. Det gäller såväl fackföreningsaktiva, Sverigedemokrater och islamister – som Lars Vilks.

Det finns alltid någon vi tycker har fel, är omoralisk eller allmänt misshaglig. Lackmustestet är inte hur väl vi behandlar dem vi redan håller med, utan hur vi behandlar dem vi är oeniga med. Alldeles oavsett hur vidrigt man tycker att Lars Vilks deltagande på den islamofoba organisationen SION:s (Stop Islamization Of Nations) konferens i New York är, så har han ändå rätt att skyddas.

När den indiskfödde författaren Salman Rushdies bok Satansverserna publicerades 1989 utfärdade Irans högste ledare Ayatollah Khomeini en fatwa där han förklarade att Rushdie hädat mot islam och därför måste avrättas. Fatwan var ett sätt för konservativa krafter inom islam att flytta fram sina positioner både i Mellanöstern och Europa.

Alla, även muslimer, som på något sätt försvarade eller gav ut boken var i fara.

Den saudiske mullan Abdullah Ahdal, som allmänt ansågs som den andlige ledaren för Belgiens muslimer, och hans tunisiske ställföreträdare Sahlim Bahri, mördades i Bryssel för att de i samband med utgivningen av Satansverserna försvarade yttrandefriheten i Europa och sade att fatwan enbart stod för Iran.

Förutom mordhoten utsattes Salman Rushdie för en smutskastningskampanj. Han beskrevs som arrogant och ondskefull. I stället för att prata om hans bok började hans person granskas i det offentliga. Författarkollegan Roald Dahl kallade Rushdie för ”en farlig opportunist”, och lade liksom många andra skulden för de våldsamma protesterna på honom istället för våldsverkarna.

Täppas Fogelberg menar i sin artikel att Vilks ger ”intrycket av en djupt störd personlighet”. I samband med hoten 2010 skrev en känd svensk komiker att Vilks fick ”ta konsekvenserna” eftersom han bara velat stärka sitt ”varumärke”. Det är en gammal beprövad metod att skuldbelägga den utsatte i stället för dem som reagerar med våld och terror. Man pratar om yttrandefriheten som en okränkbar rättighet. Men när någon inte bara yttrar sig, utan även yttrar sig på ett sätt som anses omoraliskt eller smaklöst, då är det alltid folk framme och vill villkora rättigheten.

Extremisternas tankevärld, och de våldsamma konsekvenserna av fatwan mot Salman Rushdie, har i dag internaliserats av västvärlden. Det har lett till att få i dag vill prata om frågor som man misstänker kan utmana islamistiska extremister.

De som kritiserade Rushdie i slutet av 1980-talet misslyckades med att stoppa utgivningen av Satansverserna. Men de lyckades till viss del återetablera föreställningen som ifrågasatts ända sedan upplysningen – nämligen att det är moraliskt klandervärt att väcka anstöt, och att den som utsätts för hot i sådana fall har sig själv att skylla.

Fokus måste ligga på dem som hotar, inte dem som hotas.