Barn mår bäst av att föräldrarna har gemensam vårdnad

VÅRDNADSTVISTER Juristen Lena Wiström vurmar på SVT Debatt för ensam vårdnad av barn. Men det räcker med att studera BRÅ:s statistik för att inse att barn mår bäst när båda föräldrarna inkluderas i deras liv. Sedan vårdnadslagen ändrades har det visat sig att den part som håller en konflikt vid liv ofta får ensam vårdnad, skriver Hanns Boris.

Lena Wiström framför i en debattartikel åsikten att barn som lever i en konfliktfylld miljö mår bättre av att den ena föräldern får ensam vårdnad. Egentligen inget kontroversiellt med det – men Lena Wiström gör det alldeles för lätt för sig, och tappar helt barnperspektivet.

Naturligtvis mår barn bättre av att slippa konflikter. Men det bästa för ett barn är att det får rätt förutsättningar för en nära och god relation med båda sina föräldrar – och där är gemensam vårdnad av central betydelse. Det räcker med att studera barns psykiska hälsa eller Brottsförebyggande rådets statistik för att inse det.

I sin artikel försöker Lena Wiström förminska betydelsen av att båda föräldrarna har vårdnaden. Men om de nu ”tvistar i onödan”, vad är det då som talar för att konflikten kommer lägga sig när den ena föräldern får ensam vårdnad?

Däremot finns det stark grund att tro att den förälder som förlorar vårdnaden också ofta utestängs ur barnets liv.

Låt mig vara tydlig: Det är inte helt betydelselöst för en förälder att ha vårdnaden om sitt barn. Det handlar om rätten att få veta hur barnet har det på dagis eller i skolan, och även att besöka dessa platser. Eller om att få vara delaktig i beslut som kan vara av avgörande betydelse för barnets liv, exempelvis val av skola. Det handlar även om att få vara med och förvalta barnets tillgångar – och, förstås, att bara sköta om sitt barn i vardagen.

Problemet med tillämpningen av vårdnads- boende och umgängeslagen från 2006 är att den inte tar hänsyn till vem som startat konflikten när ensam vårdnad döms ut. Istället har utvecklingen visat att det ofta är den föräldern som håller konflikten i liv och som umgängessaboterar som får ensam vårdnad. Därför är det nödvändigt att domstolarna även börjar ta hänsyn till vem som är den konfliktdrivande parten – samt vem som söker samarbete och samförstånd om barnen.

Konfliktdrivande föräldrar bör ingalunda ”belönas” med ensam vårdnad. Men Lena Wiströms resonemang ger ytterligare incitament till konflikt, vilket paradoxalt nog är det som leder till den psykiska misshandeln hon säger sig vilja bevara barnen ifrån. Dessutom saknar Wiström helt visioner om hur man ska minska konflikterna mellan föräldrarna.

Min uppfattning är klar och tydlig. Det är bättre att inkludera båda föräldrarna i föräldraskapet istället för att, som Lena Wiström vurmar för, exkludera någon. Men det är en större utmaning, då det till stor del handlar om samhällets attityder till föräldraskap.

Därför föreslår jag att verksamheten inom MVC breddas så att den även inkluderar den blivande pappan. På MVC kan man med fördel även fastställa faderskapet, om inte någon oklarhet råder som måste utredas av socialtjänsten. Dessutom är det barnets rätt till båda sina föräldrar som är det intressanta i vårdnadsfrågan, inte huruvida föräldrarna är gifta eller inte. Därför ska båda föräldrarna vara vårdnadshavare när faderskapet är fastställt om inte starka skäl talar emot att den ena eller den andra föräldern är detta.

Det här är frågor som framför allt politiker ska jobba med, och det ger en tydlig signal till föräldrarna att de är lika viktiga för sitt barn. Dessutom måste arbetsgivare uppmuntra, eller åtminstone inte motarbeta, män till att ta sitt föräldraansvar så att de tar ut föräldradagar samt är hemma när barnet blir sjukt.

Den här vägen är lite längre att gå, men barnen och deras föräldrar kommer må så mycket bättre. Dessutom kommer antalet vårdnadstvister som måste hanteras av domstolarna att minska kraftigt – men det kanske vårdnadsjuristen Lena Wiström inte är intresserad av?